Jakob Hellman, den svenska musikens parallell till de hemlighetsfulla amerikanska författarna J.D. Salinger (nu död) och Thomas Pynchon (ännu i livet); som aldrig direkt frivilligt låtit sig intervjuas, behöver inte något större pr-maskineri för att det ska bli fullt hus i det närmaste överallt där han händelsevis råkar dra fram (fast numera låter han sig, ibland, ändå intervjuas).
Nu har han gjort en kortare turnésväng igen och angjorde i fredags kväll det mysiga och med gott käk försedda lilla stället Roya i Luleå (fast direkt handikappvänligt kan man ju ändå knappast beskylla plejset för att vara ...), som alldeles vanligt med en repertoar majoritetsbaserad av låtar från 1989 års debut ...och stora havet (fortfarande hans hittills enda platta).
Men: det liksom spelar föga eller helt enkelt ingen roll alls, när det handlar om Jakob Hellman. Han skulle kunna sjunga ur taxeringskalenden och, som förr i tiden, på tå eftersom mikrofonstativet var för högt uppskruvat (det är det inte längre) och hans stenhårt lojala publik skulle älska det hela i alla fall.
Nu gick han in på scenen, i en luva likt den Jack Nicholson hade i Gökboet, och bara började spela.
Stället var ungefär lika fullpackat som en tunnelbanevagn i Tokyo kan vara
i rusningstrafik och många hade anlänt redan klockan 21.00, eftersom det var sagt att spelningen skulle börja då. Så var inte fallet; stället öppnade då - spelningarna (först med soloakten Magnus Ekelund och sedan med Jakob Hellman) började först långt senare.
Men spela roll. Man satt där man satt och blev liksom sittande där. Tills det var slut. Och det var en trevlig och allt eftersom allt mera andaktsliknande stund med främst Hellman (även om Ekelund var allt annat än dålig och en utmärkt gångkrattare för den äldre legenden i sitt levererande av taggiga alster som Utan er, Ge dom våld, Christian, Född fel och Tänder i taket.
Till sist hölls det händer och sjöngs med i, med slutna ögon, till Vara vänner och Glada dagar. Och det blinkades bort tårar av vuxna män, när Vackert väder och Hon har ett sätt spelades. Och den låt som heter Tårarna var också svår att stå emot.
Kanske förekom det något vi inte tidigare hade hört i andakten också. Men det var ingenting det meddelades något särskilt om.
Däremot gick Jakob Hellman av scenen mitt i setet och satte sig på en stol, för en stund av meditativ begrundan (fortfarande med Nicholson-mössan på huvudet). Men efter en stund var han i gång igen.
Man kan alltså lita på honom.
Endera dagen (månaden, året, decenniet, seklet?) kommer nog skiva nummer två också.