En alldeles ovanligt vanlig Blå Man

En Blå man, alltså. Eller Farbror Blå, kanhända? Bruno Öqvist fikar numera regelbundet på Ebeneser med tre gentlemän i lite högre ålder.

Kultur och Nöje2007-03-07 06:00
Rolf Nilsén
Och de har det allmänt trevligt tillsammans. Han blir 62 år nästa gång. Och ja: potensproblem förekommer. Samt den livslånga sjukdomen alkoholism därtill. Och ja (igen): till påsk blir det 25 år sedan han senast tog en sup. Inga återfall. Han sitter på en pall på scenen och delar frikostigt med sig av den mosaik som livet berett även för honom. Ibland blir han en veritabel gitarrhjälte; en parallell till den nästan lika lång- (men definitivt mera albyl-albino vit-) hårige Johnny Winter. Andra är han en försiktigt diskret och mycket timid motsvarighet till just farbror Blå. Men kanske ändå inte med någon självklar hemortsrätt i Elsa Beskows sagor. En norrbottnisk Georges Brassens kan man kanske också skriva om Bruno Öqvist. Med en vänlig kärvhet. Men aldrig med ens ett uns av bitterhet. Never! Om Bruno Öqvist vore född amerikan så skulle man återfinna honom med gitarren i hand på små intima barer och kaffestugor. Och det skulle vara fint. Det också. Men nu är han Luleåbo och bosatt i Avan sedan länge. Och det är också fint. Han erupterar med lagom långa mellanrum med föreställningar som ibland är så självutplånande och anspråkslösa till sin karaktär att de nästan försvinner in i närmaste vägg. En Blå man är en ursprungligen tolv år gammal idé, vars två föregående upplagor spelades i Umeå - där Bruno för länge sedan "doktorerade i alkoholism". Nu är konceptet en "mental påse", att stoppa ner diverse infall och visor i. - Ett hack i livets vinyl, föreslog han vid något tillfälle. Levnadsfilosofiskt. Han sjöng och berättade om livet i kollektiv, förr i tien. Om mellanöl och cheap wine. Stundtals meddelade han sig genom att viska, vilket gick för sig det också. De bitterljuva stråken svischade som en vindrutetorkare genom större delen av föreställningen. Ibland skar en vacker dragspelston vemodigt från Björn Sjöö fram. Och när stråkkvartetten trädde fram i andra halvlek så blev det kompakt vackert. "Vem bryr sig - jag har det bra på alla sätt" sjöng han. Och när Fan blir gammal så blir han religiös, heter det ju. Men inte Bruno Öqvist. Mot slutet av kvällen sjöng han, alldeles stillsamt, en visa om den pappa som aldrig sa att han älskade honom. Men som lät honom gunga på hans ena fot, medan han nynnade något av Snoddas. Så kunde set också vara. Vilket ju faktiskt kändes som riktigt angeläget, liksom. Alltsammmans repriseras förresten i kväll. Nu vet ni. Det också.
Musik
En blå man 3 (en gammal idé) <BR>Av och med Bruno Öqvist, fem-mannaband och stråkkvartett <BR>Kulturens hus, restaurangen <BR>Tisdag 6/3-07
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!