En aldrig sinande längtan

En jojkpoetisk rapsodi från Sápmi
Sámi Teáhter
Medverkande: Inga Elisa Påve, Elisabeth Heilmann Blind, Irene Länsman, Nils Henrik Buljo, Toivo Lukkari
Bio Norden, Jokkmokk

Kultur och Nöje2005-11-14 06:30
ÅSA LINDSTRAND
Fonden är ett fjäll där en sjunkande sol färgar marken med sina långa penslar. Några kåtastänger lutar mot varandra. Och så några svarta stolar. Början är riktigt snygg. Inga Elisa Påves klockrena röst flyter ihop med musiken ? eller är det tvärtom? ? på ett nästan trollbindande sätt.<br>Den jojk som avlöser känns traditionellt nordsamisk. En snabb tanke om berättelser och jojk vid kåtan under flytt mellan sommar- och vinterbetesland passerar. Men nej, den var kanske bara renskötarromantisk. Eller? Redan här börjar förvirringen, eller frustrationen.<br>Det går säkert bra ändå. Sade någon uppmuntrande när undertecknad uttryckte viss vånda inför att skriva om Sámi Teáhters föreställning En jojkpoetisk rapsodi från Sápmi, utan att förstå mer än vart tionde ord av det som sägs och sjungs från scenen. Det är bara att konstatera: Det betyder en hel del att kunna eller inte kunna ett språk.<br>Det betyder inte att den icke samisktalande inte får ut något av den jojkpoetiska rapsodin. Tvärtom. Men det är solklart att den samisktalande majoriteten i publiken får ut mer. Däremot borde kanske var och en någon gång försätta sig i situationen att inte förstå ett språk och ändå ha ett krav på sig att referera det som utspelat sig. <br>Och vad är värst i känslan av utanförskap? Att inte kunna dela humorn och skratta när andra skrattar, eller vara medkännande i vredesutbrotten? Men nu kanske det blev politik i det här resonemanget ...<br>Den jojkpoetiska rapsodin från Sápmi är, berättar programmet, en hyllning till den samiska litteraturen, poesin, prosan, jojken och de författare som lagt grunden till den moderna samiska diktningen. Författare som Johan Turi, Nils-Aslak Walkeapää, Paulus Utsi och Rose Marie Huuva. Jojk, musik, sång, prosa, poesi och dans avlöser varandra. När Elisabeth Heilmann Blind väser Lapp-unge och Lappjävlar från scenen känns det i hjärtat.<br>Så denna aldrig sinande längtan efter markerna. De ständiga inslagen av fjäll och sjöar, speciellt rödingsjöar. Och så renen.<br>Med rapsodin befäster Sámi Teáhter något som tål att upprepas: Den samiska kulturen är sin egen. Och då inte bara på estraderna.<br>Om det var bra? Jo. Berörd? Jo ? det också.<br><br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Kultur och Nöje
Norrbottens län