En äkthet som förstummar och provocerar

I de goa gubbarnas Göteborg skedde under en period de flesta hatbrotten mot homosexuella i landet. Men hatbrott har också begåtts i "den sköna lustgården", som Selma Lagerlöf en gång kallade Katrineholm. I Piteå inte att förglömma, något som fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin påminner oss om i sin utställning In hate we trust och genom en av de bilder som ingår i programbladet för Riksteaterns och Regionteater Västs samarbete kring föreställningen No Tears for Queers som landat i Norrbotten med Röda korset som arrangör. Pjäsen bygger på journalisten Johan Hiltons reportagebok om män, bögar och hatbrott och spelas kring fyra stolar och ett par konferensbord i ett avklätt scenrum. Där får vi uppleva den sanna historien om tre brott begångna mot tre olika män, följa rättegångar och polisförhör. Tränga djupt in i berättelser om tortyr och böghat, i offrens hjälplösa förtvivlan och förövarnas raseri. Berättelsen är inte bara sann, den framförs också med en äkthet som förstummar och provocerar. Mot denna historia kan man inte värja sig, den går rakt in, bökar med våra fördomar, väcker oväntat förakt och stor vrede. Som vänder föreställningen en stor spegel mot oss som sitter där i publiken - för oss att titta in i och rannsaka våra egna attityder. Hur har vi det egentligen med vår manssyn, vad händer med oss när vi ser män dregla mjölk eller tala till oss med ljusa röster? Alla gillar vi lyckliga slut. Här får vi ett genom det faktum att boken skrivs, offren hedras och att pjäsen spelas med den äran. Resten är ett ständigt pågående samtal.