En absurd värld blir begripligare

Det första minnet är när farmor en enda gång i livet får ett vredesutbrott. Det är den 19 augusti 1953 och de vuxna har samlats runt radioapparaten, alla är på ett förfärligt humör. Sexåriga Shirin skuttar runt och leker och förstår inte vad som händer, hon vet inte att detta ögonblick är avgörande för hela hennes framtid.
Den demokratiskt valde, högt älskade premiärministern Mohammed Mossadeq hade avsatts i en statskupp. Med stöd av CIA hade shahen tagit makten i landet. Kuppen kan liknas vid om den svenska kungen hade låtit avsätta regeringen för att placera sig själv i Rosenbad; Iran var likt Sverige en konstitutionell demokrati där shahen bara hade symbolisk makt.
50 år senare, 2003, mottog Shirin Ebadi Nobels fredspris för sitt arbete för mänskliga rättigheter i Iran. Hon har blivit arresterad och levt under dödshot, men vägrat lämna sitt hemland. Hennes historia är också landets moderna historia; skrämmande, fascinerande och oändligt mer mångfasetterad än nyhetsschablonen med långskäggiga ayatollor och kvinnor hukande i svarta slöjor.
Shirin Ebadi bar, liksom de flesta kvinnor i Iran före 1979, aldrig slöja under sin uppväxt. Hon utbildade sig till jurist och blev Irans första kvinnliga domare. Vilket förstås inte var helt enkelt i relation till de iranska männen.
"Om de funderade på att gifta sig med mig så tänkte de sig kanske i samma sekund ett äktenskapligt gräl med en domare och antog att de inte bara kunde ropa: ?För att jag säger det!? och slänga igen dörren efter sig."
När motståndet mot shahen växte och kulminerade i revolutionen 1979 var Shirin Ebadi en av de aktiva. Själv troende muslim och van vid religionens starka roll i landet, såg hon liksom de flesta inget konstigt i att ayatollorna tagit ledningen i den politiska omvandlingen.
När shahen flydde ur landet gick hon jublande stolt tillsammans med juristkollegorna till departementet för att fira segern och gratulera den nyutnämnde chefen.
"Jag förväntade mig att han skulle tacka mig, eller uttrycka sin glädje över att jag, en engagerad kvinnlig domare, hade tagit parti för revolutionen. I stället sa han: ?Tycker ni inte att ni borde visa respekt för vår älskade ayatolla Khomeyni, som i sin stora nåd har återvänt till vårt land, genom att täcka håret??"
Shirin Ebadi degraderades till kontorsbiträde. Nästa chock var när landets hela lagsystem plötsligt skulle ersättas med lagar baserade på sharia, 1.400 år gamla statuter som sade att en kvinna kunde stenas för äktenskapsbrott, att en kvinnas liv var värt hälften av en mans, att barnen tillhörde mannen vid skilsmässa.
Förändringen kullkastade hela livet, både som jurist och där hemma.
När hon gifte sig med maken Javad var det som två jämbördiga människor, nu var hon i ett slag förvandlad till hans ägodel. Hon mådde förfärligt och tog till slut upp saken med sin man, sade att hon inte klarade av det, och kom på lösningen: de skrev tillsammans under en överenskommelse där han gav henne rätt att skiljas och rätt till vårdnad av barnen. Därmed kunde de fortsätta leva tillsammans.
Och Shirin Ebadi nöjde sig förstås inte med att vara kontorsbiträde. Hon startade så småningom en egen advokatbyrå och började driva människorättsmål. Som det om flickan som misshandlades till döds av sin far eftersom man vägrade ge vårdnaden till modern, trots att man visste hur våldsam han var. Om föräldrarna som måste sälja sitt hus för att kunna betala för att få dödsdomen mot sin dotters mördare verkställd, helt enligt det system som sade att männens liv var mer värda. På punkt efter punkt har hon visat på det absurda i lagarna, och ofta vunnit. Inte genom att hävda FN-konventionen, det hade inte gått, utan genom att ta stöd i islam och tolkningarna av islam. Hon har visat att det är fullt möjligt att i islams grundtexter finna stöd för kvinnans rätt att skilja sig om hon inte trivs i äktenskapet. Att fokusera på de mänskliga rättigheterna är enda vägen till reformering av Iran, menar hon. Hot om militär invasion från väst, däremot, tjänar bara till att sluta leden kring den hårda linjens män i regimen.
Shirin Ebadis självbiografi är genomgående lysande läsning, lätt och luftigt berättad, gastkramande spännande och fruktansvärd i vad den berättar, samtidigt som humorn inte sviker. Att ordna ett födelsedagskalas för sin dotter kan också vara en avgörande politisk händelse.
Bokens sista strid visar sig något överraskande stå mot det amerikanska systemet: för rätten att få ge ut just denna bok i USA, på ett amerikanskt förlag. Sanktionerna mot Iran visade sig slå även mot yttrandefriheten - i USA.
En absurd värld. Men här, aningen mer begriplig.