Emotionell rysare i skolmiljö

Lagom till sin elvaårsdag ska Linnea få glasögon, något som ger henne ångest. Hon kommer att vara den enda i klassen med en sådan anordning på näsryggen och även om hon inte säkert kan veta hur klassen ska bemöta förändringen, så finns oron där som svarta fåglar. Det hjälper inte långt att mormor försäkrar att Linnea från och med nu kan välja vem hon vill vara. Jo kanske till en början, populära Vanessa, en gång Linneas bästa kompis, vill plötsligt vara vän igen. Linnea blir så glad och tacksam. Äntligen är Vanessa som förr och det är bara de två. Mamma blir också glad, var det inte det hon alltid sagt, bara Linnea bjuder till så blir det bra. Vanessa lånar henne kläder till en fest, ger henne förtroenden, som förr, men återföreningen visar sig vara ett utstuderat sätt att placera Linnea i kylan igen.Ingrid Olsson följer Linneas känslor så bra att man flämtar av förskräckelse över hur svårt det kan vara att passa in. Det krävs så lite från en dag till en annan att få alla emot sig. Olsson skildrar skickligt hur grupptryck byggs upp och hur omöjligt det är, särskilt i unga år, att våga vara sig själv.Linneas föräldrar är möjligen i fyrkantigaste laget i Långt ifrån cool. Det går lång tid innan de kopplar Linneas utbrott hemma till skolan och glasögonen. Bara mormor förstår, men inte heller hon tycks kunna vända situationen. Varför pratar inte hon med föräldrarna, föreslår linser som andra barn i släkten har? Och Vanessa, är barn verkligen så här utstuderat taskiga?Men det här är randanmärkningar, Linda Olssons berättelse är en emotionell rysare i skolmiljö där vänskap och svek har huvudrollerna, men där slutet (som sig bör i en barnbok) är gott.