Psykologen Daniel Goleman visade redan för 20 år sedan hur brister i den emotionella kompetensen lett till ökat våld i de amerikanska skolorna. Men problemet var globalt, alla barn, fattiga som rika, befann sig i riskzonen. För att vända våldsspiralen och förhindra en epidemisk spridning måste "emotionell intelligens" införas på skolschemat.
I Känslans intelligens (1995) berättas om några framgångsrika experiment på ett par skolor. Men man måste börja med lärarna, de måste lära sig att hantera egna konflikter om man skulle få barnen att hantera sina. Och där stötte man oftast på patrull.
Nu är det den engelska psykologen Sue Gerhardt som slår larm i boken Det själviska samhället och hon tar avstamp i spädbarnsåldern. Gerhardt är en av grundarna av pionjärprojektet Oxford Parent infant project där man alltså ger psykoterapeutisk hjälp till föräldrar med spädbarn.
Det viktiga är inte nödvändigtvis en traditionell familjebildning, utan att barnet får en bestående relation med en kärleksfull vuxen. Föräldrar med anknytningsproblem till sina spädbarn får betydelse för hjärnans tidiga utveckling. De nervförbindelser och biokemiska system som byggs upp under spädbarnstiden fortsätter vi ha hela livet. Ett synsätt som går på tvärs mot uppfattningen att det mest är generna som styr beteendet. Rätt omvårdnad kan överbrygga en eventuell brist i generna, medan tidiga trauman stänger vissa utvecklingsmöjligheter i hjärnan för gott om vårdnadshavare och barn inte får adekvat hjälp. Det hänger alltså inte på den personliga viljan.
Gerhardts tes är att vi måste titta på hur samhället fungerar i ljuset av utvecklingspsykologin, nu när vi för första gången i mänsklighetens historia kan använda naturvetenskapen också ifråga om psykologiska egenskaper.
"Precis som ett barn med otrygg anknytning kan ha svårare att utveckla sina högre hjärnfunktioner kan ett konkurrensinriktat och otryggt samhälle ha svårt att bidra till utvecklingen av en mognare samhällsorganisation."
Enligt Gerhardt har många människor med drift att nå maktpositioner ett behov av att återfå sin självkänsla och när de blir rädda att förlora makten agerar de ofta på samma sätt som osäkra föräldrar. De avfärdar andras oro eftersom de är helt inriktade på sina egna behov, "sitt omedelbara behov att överleva. "De förstår inte koderna i det sociala samspelet kanske man kan tillägga.
I Gerhardts förra bok, Kärlekens roll (2007), hennes genombrottsbok om modern anknytningsteori, beskrivs hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna. Målet var att visa politiker i England att ett empatiskt samhälle är avhängigt god tidig omvårdnad. Filmade psykoterapier med föräldrar och barn skakade om.
I Det själviska samhället ligger tonvikten på hur vi grundlägger moraliska värderingar. Gerhardt redogör för det moderna samhällets utveckling och hon ger flera exempel från sin praktik och från den politiska världen, bland annat med hjälp av Tony Blair och George W. Bush (som fick regelmässiga utskällningar av mamman under uppväxten och som mobbades under de första skolåren).
Gerhardt menar att den västerländska kulturen står nära den storsäljande filosofen Ayn Rands övertygelse om själviskhet som en dygd. (Margaret Thatcher, Mitt Romney och centerpartiets Annie Lööf, som rekommenderat Rands böcker, är några politiker som påverkats av denna liberalistiska individualism.)
Gerhardts förslag till sociala lösningar internationellt är mer trevande. Regelsystem handlar om samhällens överlevnad och ändras med svårighet. Men om vi kan se samma filmer, lyssna på samma musik och äta samma slags mat i hela världen kanske vi också kan hitta gemensamma moraliska värderingar, blir hennes slutord.