Elvispar som gjort sitt

Det är såklart omöjligt att gå och titta på Michael Flatleys Lord of the Dance utan att prata om fenomenet som föregick det redan nämnda fenomenet. Jag talar naturligtvis om Riverdance, en dansform som fullständigt erövrade världen efter att ha varit utfyllnad i Eurovision song contest för snart 14 år sedan. Stjärnan och mannen bakom Riverdance, Michael Flatley blev en internationell storstjärna och rik som ett troll. Efter den succén skapade den USA-födde Irländaren Lord of The Dance som i dag har setts av cirka 50 miljoner människor världen över. Flatley själv har dock inte dansat i föreställningen sen 1998. Stjärnan i en av de två turnerande dansgrupperna (varav dansgrupp två nu besöker Luleå och sen övriga landet) från Irland är nu istället den yngre kopian Damien O?Kane. Flatley själv finns sedan länge "bara" med som producent och koreograf på hemmaplan. Pessimisten skulle såklart kunna raljera om en urvattnad show som körts till sin leda i snart elva år, där skaparen själv inte ens är med. Till viss del känns det också så. Jag tycker, helt ärligt att det smakar lite illa i munnen att mjölka ur två namn (Flatleys och Lord of the Dance) till den grad som görs här. Tittar man lite i historieböckerna ser man också att samma ensemble var i Sverige så nyligt som 2005. Men. För det finns sådana. Publiken vallfärdar och det går inte heller att förneka att Luleåpubliken älskar dem, fortfarande. Och visst, de är oerhört skickliga på det dom gör. Främst då deras egna form av steppdans och det i alla fall jag tycker ser exakt ut som Riverdance. Storyn bakom Lord of The dance är lika klassisk som sagoberättandet självt. Det onda mot det goda, där givetvis det goda representeras av stjärnan själv - Damian O?Kane och det onda av den någon storlek mindre och rödhårige danskaraktären Don Dorcha. Musiken som sätter samman alltihopa är såklart irländsk och keltisk folkmusik, fast i något modernare produktion. Musiken är också bättre än jag hade väntat mig, och inte alls den hybrid mellan nrj-techno och etnoslagverk som fortfarande är hiskeligt populärt i östra Europa. Musiken okej alltså, men det som är behållningen är den redan nämnda steppdansen. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så kan man inte undgå att Damian O?Kane och hans mannar går fram som elvispar när de smattrar fötterna i takt till folkmusiken. Eller när kvinnorna i föreställningen trippar uppe på tå under samtliga av föreställningens dussintal dansnummer, det ser i alla fall väldigt svårt ut. Fast det hela är också aningen förutsägbart efter ett tag. Samtidigt som det är tröttsamt att det är exakt lika könstraditionellt bunden dans som man hade förutspått. Män är män och kvinnor ska vara kvinnor. Ärligt nu. Jag är trött på Riverdance-stuket. Allt jag kan tänka på är att det här hade varit riktigt stort om det hade kommit till Luleå 1997. Inte 2007. Hur snabbt de än steppar. Hur många miljoner som än har sett det.