Elsa Forsgren på resa mellan ensamheter

Den underligaste bok, och på samma gång den mest intressanta livshistoria, jag någonsin funnit rätt på är Elsa Forsgren. Vid sin debut med Resa mellan ensamheter (Bonniers, 1950) var denna kvinna från Vittangi 30 år. Hon växte upp i Tornedalen men fann sin konstnärliga krets i Uppsala. Där stod de manliga genierna på kö med erbjudande om att ta sig an henne. Åtminstone en av dem har kunnat erkänna att det hade lika mycket att göra med hennes "outsägliga yttre skönhet som hennes enorma, djuriska utflöden". Forsgren har inspirerat till romaner av Bernt Eriksson och lyrik av Folke Isaksson, men det mest frapperande provet på manlig musamystik finner man ändå i Bror Hjorths konst. Mitt i Uppsalakonstnärens lystna levnadshistoria skjuts Forsgrens in, som en liten tändsticka i en slarvigt staplad vedhög. I en biografi går att läsa om hur Hjorth förälskat sig i en litterärt begåvad studentska som 1950 debuterat med en roman. Hon figurerar i flera av hans verk, bland annat i de första utkasten till Näckens polska (1967), i träreliefen Skaldinnan (1951) och i Jukkasjärvitriptyken (1958), där hon fått stå modell för Maria från Åsele. Mest intressant är Jukkasjärvitriptykens Elsa Forsgren. Tyngd av såväl lokal- som nationalhistoria och badandes i färg ger Hjorths kyrkoutsmyckning ett mäktigt intryck. För visst, på dess högra avdelning, iklädd samedräkt och med en solgloria runt det sorgsna huvudet står någon som verkligen liknar Vittangiskalden. Elsa Forsgren gör en högst tvetydlig Mariagestalt, varm men samtidigt med den kalla ensligheten bevarad. Alltså helt i överensstämmelse med hur Hjorths manliga boehemsjälar förmått att uppfatta henne. Som en poetisk syn. Lika häpnadsväckande som denna upptäckt, om inte mer, är Forsgrens enda bok. Den bryter på bernteriska och tageaurelliska och andra suggestiva läten, men lyssnar man till det som faktiskt sägs framträder ett eget, bildskapande och rent språk. Som med en andfådd, likväl rungande suck över femtiotalet manifesterar Forsgren olika sidor av sitt väsen. Författaren önskar att kvinnan ska bli ansedd i första hand som människa och därefter (om så behövs) såsom kvinna. Hon vill inte veta av någon sentimentalt överseende ton mot det kvinnliga könet. För sig och sina medsystrar fordrar hon upprättelse på alla plan. Denna kvinnliga emancipationssträvan har ingenting av komik över sig. Utgivningsåret följer precis på Simone de Beauvoirs Det andra könet och en ny medvetenhet ligger förvisso i sin linda. Ändå skulle det dröja tills man möttes av liknade ordflöden: "jag vill inte jag vill inte jag vill inte: jag vill inte ha denna underlivskonstruktion som hindrar hjärnans utveckling och krokbenar den raka tanken jag vill inte bli uppskattad av Herr Denochden Kvinnouppskattare utan vara jag vill inte vara plogfåran som besås av Suverän Besittare jag vill inte vara gift med en diskbänk och en barnsäng jag vill inte heta fru för en mans skull jag vill inte klumpbenämnas som familjedel under ett mannanamn utan äga mitt eget jag vill inte kallas kvinnobarn (barn på grund av kvinna) barnlilla lillabarn jasefruntimmer annat än på skämt jag vill inte tillfredsställa den manliga överlägshysterin i tal och säng ..." Att kunna skriva såsom man skriker är inget man lär sig i skrivarskolorna, det är en kunskap som förvärvas genom erfarenheter. Med detta att vara en begåvad, fri kvinna från Vittangi tillkommer att stå fullständigt utlämnad, ständigt sökande, att vara en resande mellan olika ensamheter. Skrivandet, det norrländska och kvinnligheten blir hållplatser på färden. Tillsammans utgör de en summering av vad det kunde innebära att vara en "kvinna och författare" utan äktenskapets, borgerlighetens och storstadens beskydd, att ständigt behöva stå till svars och förväntas ha ett svar. Den experimenterande yngre svenska prosan har inte haft många inslag som vittnat om kvinnoerfarenheter, i synnerhet inte några så norrländskt karga. Där fyller Resa mellan ensamheter en lucka. Med sitt eruptiva temperament och sin redan utpräglade förmåga att förvandla vardagsorden till konst har Elsa Forsgren lämnat ett särpräglat minnesmärke.