Det har alltid funnits en kraftig missuppfattning rörande mig. En föreställning om att jag tror att jag är något. Det är en missuppfattning som jag väldigt tidigt i min karriär, helt på egen hand, rotade. Men det har jag aldrig trott. När jag började skriva musik, i slutet av åttan, så var det ingen som trodde på mig. Vi fick några spelningar, men det var aldrig någon som tog mitt band på allvar. Det var naturligtvis knäckande att då ställa sig på en scen, göra det som man tror på mest av allt, och bara bemötas av motstånd. Folk skrattade. Om inte öppet så bakom min rygg. Andra bara vände sig om och gick. Det blev en stor motståndsrörelse mot mitt band. Den vägde inte jämnt med dom tre, fyra personerna som gillade min musik. Vi blev ett litet gäng. Vi följde livets skola i Broder Daniels tecken. Vi blev förföljda av raggarbilar som regnade glåpord. Vi blev jagade iväg från fester, för att parera stryk. Någon gång hann jag inte springa. Då gick näsbenet itu. Att jag blev utsatt för en konstant hotbild gjorde att jag slutligen gick in i en bubbla. Att skärma av sig blev en nödvändighet för att kunna gå vidare. Jag gick in i mig själv. Där rådde mina regler. Där kunde jag se att jag hade rätt - och alla andra fel. Sedan flyttade jag till Luleå och gick gymnasiet där. Jag fortsatte spela i band till en början. Vi gjorde några riktiga katastrofspelningar. I avsaknaden av kärlek började vi dricka mängder av folköl för att preparera oss. Det var början av slutet. Vid ett tillfälle var jag klädd i vitt, bar läppstift, skrek i micken, gjorde ett ninjahopp, kräktes i luften och landade på rygg över trumsetet. Sedan skickade jag fingret till publiken och gick av scenen. Vi hade blivit bäst på att vara sämst. Jag la ned bandet, men slutade inte skriva låtar. Det enda ledde till det andra och plötsligt var folk intresserade av vad jag höll på med. Dessvärre hade jag inte klivit ur min bubbla, ut till resten av världen, så när journalisterna frågade saker som hur jag skulle beskriva mig själv som musiker, så svarade jag bara kort och gott "bäst". Lågt självförtroende, frustration och stark integritet, i kombination, utstrålar oftast ingenting sympatiskt. Jag ville bara ha uppskattning, och när jag fick den kunde jag inte se den.
