På onsdag har Mattias Alkberg skivsläpp. Vilken platta det blir i ordningen? Det beror såklart på hur man räknar.
Men för en konstnär som under mer än ett decennium kommit att personifiera Luleå stads kulturkraft är det nog egentligen mer intressant att prata om var "hans" Mattias Alkberg, 42, egentligen hamnat? Och varför?
Men först till det aktuella: Anarkist, som både är en bok och ett album, sammantvinnade till en röd tråd. Boken är 100 sidor lång och innehåller ett urval texter som Mattias publicerat på olika håll under de senaste 15 åren. Det är blandat blogginlägg och artiklar. Boken är Mattias femte.
Att vidare presentera Mattias Alkbergs musik för er läsare är överflödigt. Har ni det minsta intresse av pop så vet ni redan det man ska veta om en av indiesveriges allra mest kramade artister - han som gör låtar som skaver och vars livespelningar går obehagligt under huden. Musikern som så ofta beskrivs som bångstyrig och svår.
Jag råkar vara ytligt bekant med Mattias, mest genom andra kompisar jag egentligen känner lite bättre. Men ändå. Något som är tydligt för mig när det kommer till hans kreativitet är det där, som ofta beskrivs lite slarvigt som "ett utanförskap". På något sätt finns det alltid där i första lagret i Mattias Alkbergs alster, vare sig det är en text i en lokaltidning eller en låt på P3.
Var kommer det ifrån?
- Jag har nog fått vänja mig vid att alltid bli sedd, vare sig jag vill eller inte. Jag har alltid stammat. Jag har alltid varit rödhårig. Jag har alltid stått ut i en kö till Stadspuben och jag märker att andra inte ser saker som jag gör. Men det där är stora saker, något jag kanske borde ta med en terapeut? Jag fick också barn väldigt tidigt och jag har spelat i band oavbrutet sen jag var tio. Så jag har nog erfarenheter som är ganska unika, och då menar jag inte alls hur skicklig jag är, bara det jag har i bagaget, säger Mattias.
Vad är det, enligt dig, som stör och går under huden med din musik. Om det nu är så som jag säger?
- Jag vet inte. (Tystnad) Men jag tror det är ett hantverk. Det är meningen att låta så, sedan är min röst gäll och tilltalar inte alla. Texterna är väl en del, det är inte så många poplåtar som handlar om incest och så.
Förklara?
- Jag har alltid sett på pop som något subversivt, eller i alla fall som något som har en möjlighet att vara subversivt. Jag gjorde en låt med BQ för länge sedan som hette His Spine, med schlagerhöjning och allt, men där låten handlade om att vara handikappad och bli behandlad som offer. Jag gillar den kontrasten i popmusik. Kanske är det ett arv från punken. Handlingen att göra så är kanske politisk, men texterna behöver inte ha ett politiskt budskap. Jag vill att musik ska innehålla "nåt mer", om du fattar.
Varför har du hemlig identitet på Facebook?
- För att jag är så jävla offentlig, alltid. Jag vill ha någonstans där jag kan kommunicera med folk utan att alla ska veta att det är jag. Vill kunna säga till om någon på DN är dum i huvudet. Men jag vill inte att de ska se det, för det påverkar DN:s bild av mig. Det är inte det att jag inte står för vad jag säger, men det blir så mycket onödigt tjafs och jag vill inte tänka på att vara hövlig eller andra repressalier. Men jag har fortfarande aldrig sagt nej till en vänförfrågan om det är det du undrar.
Jag har hört att du är fåfång. Stämmer det?
- Ja, ganska så. Däremot har jag ingen koll på vad som utgör andras ... alltså hur jag uppfattas. Men jag är väldigt noga med vad jag har för skor och jackor men sedan är jag inte säker på att det stämmer med andras fåfånga. Jag är inte så modern. Men jag vill ha speciella jackor på mig för att må på ett speciellt sätt. När grunge slog i början av 1990-talet minns jag att jag tänkte: "äntligen är jag modern, äntligen i fas med tiden och alla de andra".