Elin bjöd på en generös spelning

Elin Sigvardsson
Kulturcentrum Ebeneser
Lördag 26/2

Kultur och Nöje2005-02-28 06:30
Rolf Nilsén
Det går knappast att säga något annat än att det är kanonläge för svenska rocktjejer för närvarande.<BR>Vi har all anledning att lyssna till Sophie Zelmani, Elin Lantto, Anna Ternheim och allt vad de nu heter. Samt även till Elin Sigvardsson, som toppar försäljningslistan med sin nya platta Smithereens och som även befinner sig ute på en turnésväng som i lördags placerade henne på Ebenesers scen tillsammans med sitt band. Inför en i princip fullsatt salong.<BR>Och med piercad underläpp, luvan på konsekvent plats på huvudet under hela spelningen samt inte sällan med ryggen vänd mot publiken på gammalt gott Van Morrison och Miles Davis-manér, så bjöd den här 23-åriga tjejen på en generös spelning som profilerades av de mestadels starkt melodiska låtar som finns på hennes bägge hittills utgivna plattor.<BR>Gitarristen Andreas Edin hade återkommande ljudproblem med sina gitarrer under de första låtarna, men Elin Sigvardsson tyckte det var kul att få komma till Luleå och spela, sade sig skämtsamt eventuellt ha varit ?norrlänning i ett tidigare liv?, hade samlat på sig några norrländska ord som hon testade mot publiken (ingen verkade dock förstå vad de betydde för något) och meddelade att hon också varit ute och gått på stan och då träffat två jätteräkor.<BR>&nbsp;? Och det var ju kul. Men jag hälsade aldrig på dem.<BR>Hennes musik består av ord- och associationsrika texter om bultande eller åtminstone någorlunda glåmig kärlek, såriga och mindre såriga relationer samt facetter ur tillvarons relief i stort.<BR>Elin Sigvardsson lär få uthärda bilden av sig själv som en ?kvinnlig Lars Winnerbäck?, eftersom det var han som upptäckte henne och även producerade hennes första platta.<BR>Det gör väl för övrigt heller inte så värst ont. Själv kan jag tänka mig att dra paralleller, åtminstone musikaliska sådana, mellan henne och exempelvis Tori Amos. Någonstans i bakgrunden flimrar också Joni Mitchell och Emmylou Harris. Alltid.<BR>Den här kvällen handlade det förslagsvis om låtar som Being To Sensitive, If Love Can Kill I?ll Die For You, Claudia, Crumblin? Down, Song For Anna och Stupid Sunday Song (med viss reservation för låttitlarna, eftersom Elin aldrig talade om vad varje enskild sång hette för något) och de allra flesta av dem togs emot med uppenbar värme och sympati av publiken.<BR>Elin Sigvardsson är väl knappast världens mest fulländade scenpersonlighet, men de minnesvärda uttrycken kommer säkert så småningom. Hon är ju ännu bara i inledningen av det som säkert kan bli en mycket lovande karriär.<BR>Spelningen inleddes för övrigt av körsångerskan Jenn, som tillsammans med en varsam gitarrist framförde några suveränt sirliga sånger av hög kvalitet.<BR>Hon har gett ut en EP och bara hon får ut en fullängdsplatta så kan säkert även Jenn snart räknas in i collaget av alla begåvade svenska rocktjejer, som jag nämnde i början av den här recensionen och i vars skara hon enligt min mening platsar med stor självklarhet.<BR>Då kan hon åka ut på egna turnéer och säkert har vi då henne tillbaka på Ebeneser, förr än vad vi kan ana.<BR>Så kändes det faktiskt, efter att ha upplevt Jenn på lördagskvällen.<BR>Som inledning till den spelning som sedan dominerades av den egensinniga Elin, med efternamnet Sigvardsson.<BR>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!