Elevuppsättningar inger hopp för framtiden

 Föreställningen har kommit till i samarbete med Dramatiska institutets teaterklass där alltihop började med en workshop om minnen, och om att teaterstudenterna skulle definiera begreppet ungdom. Förutom de egna minnena sökte studenterna upp situationer för samtal och vardagliga möten med dagens tonåringar i Stockholm.  Det man nu visar i Fyra timmar obligatoriskt ger en upplevelse som doftar väldigt mycket skola. Inte så att föreställningarna känns som redovisningar av grupparbeten, utan på grund av formen.Varje pjäs är lektionslång och rasterna mellan dem är korta. Under pauserna handlar det helt enkelt om att samla ihop sina grejer och röra sig till nästa spelplats, till nästa rum. Där är berättelsen ny men situationen igenkännbar. Det stora hus vi bussats ut till är också en idrottshall, eller en sådan plats som de flesta unga människor möter teater på. Scenografierna i sin tur är små och som gjorda för turnerande skolteater. De ser lätta ut att arbeta med ? när man ska packa ner eller bygga upp alltså. Biennalföreställningen är dessutom fullsatt och det blir att trycka ihop sig på sådana ryggstödslösa läktare som skolteaterpublik ofta möter. Runt detta finns en fiktiv skolteatersituation med en välvillig, men helt fel lärare, och ett fåtal av hans elever. Resten av elevpubliken spelar vi. Sex-kärlek-vänskap Nu är det inte bara situationen som är igenkännbar i de fyra föreställningarna, utan också temat minnen. Genomgående återkommer tonåringars påtagliga, utmanande och oslipade kroppspråk. Det där som är en kostym som prövas och som oftast bleks med tiden. Återkommer gör också sex, och trojkan sex-kärlek-vänskap. Tydligt är hur enkönat tonåringar tycks leva. Pojkar för sig och flickor för sig med romantiska idéer om uppvaktning före parningen, och hanliga slagsmål för att försvara sin position.  Men det finns också det man inte känner igen för att tiden har förändrat förutsättningarna. Christian Augrell visar i Ros mellan tänderna, regi av Malin Stenberg, livet med barndoms-tonårsbryt och kärlekschat på internet. Men han lyfter även språkmelodi och kroppsspråk från stockholmska betongförorter och de problem som är aktuella för ungdomar i den miljön utan att för den skull isolera företeelserna geografiskt. Det blir samtidigt uppenbart hur tunn hinnan är mellan Hakan, Ismet och Siabendo, och vem som helst som känner sig ha liten chans att bli en lyckad normis i Sverige av 2003 års modell. Vägrar släppa taget Mest underlig av de fyra föreställningarna är dock Babiandamen av Gertrud Larsson i regi av utflyttade Luleåbon Niclas Pajala. Minnena har förflyttat oss till freakshowernas tid under 1800-talet. Vi befinner oss bakom scenen, och får veta hur livet var för denna babiandam Julia Pastrana som dansade och visades upp för sin hårighets skull. En historia som rullas upp på grund av att mumien av henne inte får visas i Hudiksvall, där också pjäsen börjar, i början på 1970-talet. Mumifierad blev hon efter sin död i Moskva där balsamering inte var någon särskilt märkvärdig sak i början på decenniet.  Vad Gertrud Larsson, Niclas Pajala och Fridjon Rafnsson, scenografi, tillsammans med skådespelarna egentligen velat berätta med sin ganska karikatyrartade uppsättning där kommunister är diktatoriska, teaterfolk homosexuella eller tilltufsade existenser med vida gränser för sin moral, är jag inte säker på. Kanske vill de bara ge oss ett sorgligt skillingtryck. I sitt sammanhang av återblickar, och bland all samtidsrealism fungerar den dock väl.  Den är ett sådant där minne av en kanske inte helt sann men mycket fascinerande berättelse som häftar fast i  sex-årsåldern och sedan aldrig släpper taget. Naket och plågsamt Intressantast i sviten tycker jag dock att Anders Duus Svälta valp i regi av Karl Ekdahl är. Ämnet är visserligen inte unikt; bara de farliga killarna får de vackra flickorna och tvärt om. Det som lyfter texten är att Duus inte försökt lösa problemet, utan pjäsen börjar där den slutar. Medan de projicerade skyarna går sitter snällisen Oskar ensam på bänken. I bakgrunden finns kompisarna och kärleksparet på muren. Däremellan har vi fått se den nakna verkligheten. Det är outhärdligt plågsamt, knappt roligt alls, och känns mycket sant i sin cirkulära upprepning.  Givande teatermöten När vi rullar in till Uppsala i den sena timmen, föreställningen tar nämligen just fyra timmar, kommer jag att tänka på den likhet som finns mellan Teaterhögskolan i Luleås avgångsproduktion Sell Out och Fyra timmar obligatoriskt. Både Luleåstudenterna och Stockholmseleverna har arbetat med nyskrivet material som är orienterat mot samtiden, Babiandamen undantaget.  Till vardags arbetar Luleåstudenterna också i ett kontinuerligt möte med den professionella teatern och ibland med Musikhögskolan i Piteå. För sin slutproduktion har Stockholmsstudenterna dels arbetat med professionella skådespelare dels med andra studenter i ett föreställningsarbete som vuxit fram i process. Samarbeten som tycks vara mycket framgångsrika, för skådespelararbetet i både Fyra timmar obligatoriskt och Sell Out är genomgående mycket bra.  Borgar för mer Så här i biennalvimlet förstärks också min glädje över den tillgång som Teaterhögskolan i Luleå är. Gång på gång stöter jag på gamla studenter därifrån, nu senast Åsa Widéen i Det passionerade sällskapet. Sofia Ledarp har i sin tur gjort ett starkt intryck i Dramatens Fallna från månen som spelats under veckan. Dessutom gör det mig än mer nöjd att på biennalen stöta ihop med nuvarande elever som inte är här för att spela men för att se och lyssna. Det borgar för fler nyfikna teatervintrar på hemmaplan. 