Eleverna överträffar Dramaten

Att jobba på distans har sina sidor. Det kan till exempel lätt bli lite fel, som när vi på gårdagens kultursida visar en okommenterad bild av Luleå Teaterhögskolas uppsättning av Det kalla barnet till Regine Nordströms kommenterande text om barnperspektivet på den svenska teaterbiennalen, som nyligen avslutades i Umeå. Bilden hörde inte ihop med den texten, men väl med biennalen, där Det kalla barnet visades i inte mindre än två föreställningar ? Dramatens och Teaterhögskolans. En kamp som, för att citera Felix Herngrens Dan Bäckman, slutade 0?1. Visserligen var Dramatens uppsättning en formfullträff med Bente Lykke Möllers scenografi inspirerad av konstnären Hoppers välkända barbild. Ensemblen, med kända skådespelare som Lena Endre, Magnus Roosmann och Rikard Wolff, fanns dessutom i dubbel uppsättning i form av porträttlika vaxdockor på scenen. Snyggt som bara den, men ack så kallt. Teaterhögskolans uppsättning blir vid jämförelse en betydligt mer nyanserad historia, ger dramat både djup och innehåll. Den svenska teaterbiennalen, som nu arrangerades för sjunde gången i ordningen, är en intressant företeelse. Ett tillbakablickande branschmöte, där två teaterår summeras och diskuteras. Det ger perspektiv, även om innehållet ibland kan diskuteras. Sådana uppsamlingar skulle behövas inom många branscher, dagar vikta för genomgång av det som förflutit, en tidslinje som dras bakåt i stället för att planlöst irra framåt. För livet levs ju framlänges, men förstås baklänges och utan reflektion får framtiden problem. Förhoppningsvis får den stanna kvar i svenskt kulturliv, teaterbiennalen, trots rykten om annat. Om två år står Örebro värd för arrangemanget, som naturligtvis är en mycket kostsam historia, inte minst eftersom nedlagda föreställningar ska få nytt och tillfälligt liv. Umeå, som är en stad som blickar ut mot världen kanske snarare än in mot det egna Västerbotten, ståtar just nu med en utställning av konstnärslegenden Louise Bourgeois på Galleri Stefan Andersson beläget i det som en gång var stadens motsvarighet till vårt Furunäset. Det känns lite märkvärdigt att sådana saker händer så pass nära oss norrbottningar och väcker tankar om påstådda centrum och periferier. För medan vi ofta har ganska starka uppfattningar om vad som händer i Stockholm, vilar Umeå och för den del resten av Sverige, i en slags skugga. Fixeringen vid huvudstaden var också i det närmaste total under biennalen, vilket kanske inte är så konstigt i en kulturvärld där alla tycks styras av en kollektiv DN-hjärna, som någon så fyndigt formulerade saken. Det som finns utanför tullarna existerar liksom inte i debatten, även om flera av föreställningarna som visades under biennalen borde ha fungerat som en påminnelse. Sett i det ljuset kändes det därför som en befrielse att krypa ner i den gigantiska källarlokalen Äpplet en sen kväll och se och höra humorgruppen Klungan, som i helgen avslutar sin Riksteaterturné med föreställningen Stämning. I detta läge är det bara att beklaga att våra norrbottniska arrangörer inte hängt på låset. Klungan består av Sven Björklund (från Luleå!), Mattias Fransson, Carl Englén och Olof Wretling och har funnits sedan 2003 och blivit favoriter i Umeå med omnejd. Stämning fungerar som en krogshow där musikern David Sandström och hans band Overdrive ger föreställningen en snygg och nära inramning. Några av medlemmarna i Klungan arbetar till vardags på den fria gruppen Profilteatern i Umeå och gänget har också kunnat ses i olika konstellationer i SVT:s Humorlabbet och Tiger och hörts i Experiment i radions P3.I Stämningar möter vi felmedicinerade rättshaverister, jagsvaga män och inte minst Sonny Contrera ? mannen som av misstag fick en dryck tillägnad en konung och därmed evigt liv i det forna Mesopotamien. Nu har han levt som socialfall i många civilisationer och från sin parkbänk i Majorna konstaterar han att det inte är så stor skillnad. På köpet får vi också möta pitepojken som fått tio minuter i rampljuset och som kvällens höjdpunkt en glödande parodi på västerbottnisk berättarkonst. Bra genomfört, smart tänkt och inte minst med en värme som svensk scenhumor under en tid lidit brist på. Lägg namnet Klungan på minnet!

Eleverna överträffar Dramaten

Dramaten 0-Teaterhögskolan 1. Så vill Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Marianne Söderberg rangordna de två föreställningarna av pjäsen Det kalla barnet.