Det sägs att de tog sig namnet för att de spelade högst i landet, och även drygt 40 år efter glansdagarna är Kebnekajse fortfarande Sveriges hårdaste spelmän. Om än inte lika rasande originella som vildsint eklektiska proggkollegorna i Arbete och Fritid får ändå gruppen sägas ha gått i bräschen för sammangiftandet mellan rock och folkton, en kulturgärning fullt i klass med vad Jan Johansson åstadkom inom jazzen.
Bara några minuter innan konsertstart ser det oroväckande glest ut i Lilla Salens gradänger, men när sextetten äntrar scenen har folktillströmningen nått klart acceptabla nivåer, och gitarristen Kenny Håkansson ber teknikern rikta ljuset mot publiken ”för att se vilka vi spelar för, om det är någon man känner igen”. Under skratt och muntert förväntansfulla tillrop dundrar så konserten igång med en hårt distad 220 volts-polska som följs av åtskilliga fler polskor, gånglåtar och annat elektrifierat allmogesväng i bandets omisskännliga stil, där Håkansson och elfiolmästaren Mats Glenngård med lika delar skrovlighet och smäktande snirklighet piruetterar likt två grånade skridskoprinsessor på det hårda, blanka underlag som rytmsektionen - basisterna Thomas Netzler och Göran Lagerberg och perkussiva parhästarna Pelle Ekman på trummor och Hassan Bah på djembe och allsköns slagverk – tillhandahåller. Det är organiskt flödande och metronomiskt exakt, utan större överraskningar för den som skivledes bekantat sig med gruppens sjuttiotal; hur det står sig i förhållande till fornstora live-spelningar kan jag inte uttala mig om.
Förberedelser till fest från gruppens första skiva sticker ut med sitt skumpiga spaghettivästern-ös och Kenny Håkansson vågar sig på kvällens enda vokala insats i en vallåt av Britta Jansson, och litet senare pressas en polska in i ett metallglänsande fyrtaktfordral med i mina öron blandat, men publikt framgångsrikt, resultat. Någonstans i konsertens mitt byter Mats Glenngård för en stund elfiolen mot en elgitarr och sextetten manglar loss i en läcker ärkepsykedelisk work-out som, innan den mynnar ut i välkända paradnumret Hårgalåten, påminner om att progglegenderna – som sprungit fram ur psykedeliska 60-talsbandet Mecki Mark Men – snarare är rockers som halkat in på folkmusik än tvärtom – något som för övrigt påtalas gång på gång i mellansnacket; ibland är den uttalade okunskapen om folkmusikhistorien närmast komiskt övertydlig. Men struntsamma, detta är ju en konsert och ingen musiketnologisk föreläsning, och som soundtrack till en drömresa till sjuttiotalets ljusa sommarnätter och klorofyllstinna ängsgräs får det med beröm godkänt.