Att en rundmagad, småbutter herre, till utseendet inte helt olik de gamla sjöbjörnar som tillhör hötorgskonstnärernas favoritmotiv, mer än hundra år efter sin död kan ge upphov till vokal magi av yppersta klass bevisades när Erik Westbergs vokalensemble, Musikhögskolans kammarkör samt pianisterna Helge Kjekshus och Nigar Charhazova bjöd på ett helfigursporträtt av Johannes Brahms som vokal kompositör; för presentationen svarade välkända radioprofilen Gerd Román som på ett intresseväckandet sätt pekade på sambandet mellan kompositörens liv och verk.
Konserten inleds med att de båda körerna framför sångsviten Fest- und Gedenksprüche, komponerad sju år före kompositörens död. Det ska sägas med en gång att framförandet av denne odiskutable mästares verk överlag är mästerligt; ändå dröjer det en bit in i konserten innan musiken förmår gripa tag i mig på allvar. Det är först med motetterna Warum ist das licht gegeben som det börjar bränna till. Här blir Brahms starka gudstro tydlig, som en röd tråd i ett bitvis svårt och mödosamt liv, till stor del färgat av den mycket nära men samtidigt djupt komplicerade - privat och professionellt - relationen till paret Robert och Clara Schumann.
Som en naturlig mittpunkt och - bokstavligen - andningspaus - bjuder Nigar Charhazova på konsertens enda, och synnerligen glimrande, solonummer, tillika dess enda helt icke-vokala verk, Intermezzo opus 118 nr 2, komponerat fyra år innan Brahms död och ett fint exempel på hans stora betydelse som pianokompositör - meditativt och lyriskt förtätat, med en melodi som för tankarna till en gäckande solkatt.
Efter detta instrumentala mellanspel är det så dags för den kraftfulla finalen, vilken utgörs av tre nummer, komponerade med några års mellanrum, vilka visar på Brahms väg mot det mogna mästarskapet: Ave Maria från 1858 för damkör och piano, med dess fascinerande, utdragna melodi, tätt följd av Geistliches lied från 1864 för hela körstyrkan och Helge Kjekshus lyriskt böljande piano och slutligen den magnifika Schicksalslied från 1871, där körerna och två pianostämmor tillsammans bildar en mäktig klangkropp som på ett rasande sätt ackompanjerar Friedrich Hölderlins kärva ord om den lidande mänsklighet som slungas "mot okända djup". Ja, vad säger man? Lysande.