Elegans lyser upp mörkret

Att vara eller icke vara. Det är inte frågan för svensken enligt en av höstens mest intressanta böcker Är svensken människa? I stället väljer svenskan att vara både och i sitt förhållande till staten. Både individualist och anhängare av en stark stat. Svensken rår gärna sig själv, men inom de trygghetsskrankor staten sätter upp och vilka han varit med om att godkänna. Han/hon låter därefter gärna medmänniskan vara lika ifred.
Mentalitet och identitet. Ofta osäkrar man hela sitt kritikerförakt inför begreppen. Så mycket strunt och eller rent elaktartat har sagts om människors nationella natur. Men vad historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh säger om gemenskap och oberoende i det moderna Sverige tillhör det klokaste som sagts året 2006. Motsatsen brukar gälla när frågan dyker upp, särskilt högerhallucinationerna om den konformistiske statssvensken, till sin natur en östtysk angivare
eller möjligen bara en bidragsberoende stackare.

Krävde jämlikhet
Geijer, Almqvist, Strindberg och Ellen Key. Där är några namn på vägen in i det moderna Sverige, litteraturspeglar för att förstå varför vi blev som vi är. Författarnas omläsning av Geijer är nog den mest intressanta, hur han såg att självständigheten krävde jämlikhet. Det första står individen för, det andra ska staten vara den yttersta garanten för. Svensken är det som förenar höger och vänster, accepterar höga skatter om det är priset för oberoende, värnar sig alltså för patriarken i alla hans uppenbarelseformer.
Och så arvet underifrån, från byastämmorna, tingen, alla de församlingar där fria bönder förvisso kunde uppträda som medborgare och inte som undersåtar. Då var kungen staten och bonden allt folket, och de kunde alliera sig mot feodaladeln. Det bor en medborgare i odalbonden och en odalbonde i medborgaren. Här finns också ett genusperspektiv, ett historiskt arv med självständigare kvinnor, fritt äktenskapsval (och sent!) och en ungdomskultur av frihet och oberoende, exempelvis det norrländska nattfrieriet. Allt motverkande hederskulturers bindningar vid hem och föräldrar.
Familjen blir en plattform för oberoendet, inte ett fängelse för generationerna.

Känslokall och spydig
Det var journalisten Sanfrid Neander-Nilsson som 1946 ställde frågan "Är svensken människa". Hans svar har vi därefter aldrig upphört att upprepa. Han fann att andra nog var det, men svensken knappast, han var känslokall och närmast psykopat, kylig, icke-spontan och inte alls så där sambavarm som alla i de latinska kulturerna är. Detta bladder blev till en stående självförnekelse, särskilt efter charterturismens genombrott. Det har tjänat som krydda i skatteemigranternas surhat, nyliberalernas ideologiska epilepsi och fördomarnas omätliga gyttjesump. Men självföraktet har mest tjänat som ödmjuk grund för sin raka motsats, att ständigt befinna sig främst i modernitetens frontlinje. Genom att förneka att man är någon når man hur långt som helst.
Svensken är alltså statsindividualist. Det har gett generell välfärd, vilken är så grundmurad att troheten mot densamma var en av de viktigaste förutsättningarna för den senaste, borgerliga valsegern. Samma individuella sturighet ser författarna här, pensionen gör att man som åldring står oberoende av barn och välgörenhet, studiestöd ger oberoende av föräldrar och föräldrapenning gör makarna mer jämlika, ger kvinnan mer självständighet.

Varm solidaritet
Är svensken människa är en intellektuell jätteprestation där de analytiska formuleringarnas elegans skiner som trädgårdsilluminationer i december: "Det moderna Sverige är mindre av ett kollektivistisk projekt framvuxen ur varm solidaritet och mer en fusion av en individualistisk människosyn och en stark jämlikhetstradition". Och mer av samma sort: "Om det svenska sociala kontraktets hårda, institutionella skal är den statsindividualistiska välfärdsstaten, så är den svenska kärleken dess mjuka, moraliska ledstjärna. Viljan till frihet, autonomi och oberoende behöver, menar vi, inte med nödvändighet skapa normlöshet och alienation, lika lite som konservativ eller socialistisk pliktmoral garanterar lycka och gemenskap."
Aldrig någonsin att jag läst ett så poetiskt försvar för det gemensamma bästa, och som historien har sin ironi så kom boken ut ungefär samtidigt som Sverige fick en ny regering. Vars hela krokiga (och delvis förbryllande) agerande än så länge bevisat författarnas tes: för att bli vän med svensken måste man klara av trollkonsten att bevara statens styrka i samma grad som man gynnar individens.