Electroqueen fortfarande leklysten

1997 slog Robyn igenom stort i USA med Do you really want me som på sätt och vis var en fri översättning av skvallerbytta bing bång. Häromdagen fyllde hon 31 år. Lekfullheten finns fortfarande kvar, men i något mognare former. Stora delar av Body Talk pt. 1 angriper fötterna och vill att lyssnaren ska dansa. Jag dras med av den intensiva monotonin som finns i Don’t fucking tell me what to do och dess effektiva beat. Spåret None of Dem (samarbete med Röyksopp) är dunkel, atmosfärisk och klingar Fever Ray. Tillsammans med avslutningsvisan Jag vet en dejlig rosa funkar den sämst. Men det kanske inte gör så mycket eftersom höjdpunkterna är så många. Min favorit är dancehall/ragga-låten Dancehall Queen som är producerad av Diplo. Den vid det här laget ganska sönderspelade förstasingeln Fembot gillar jag också. Robyns självförtroende är på topp. Så klart kommer Body Talk pt. 1 (och de två kommande uppföljarna) att hitta en stor publik både i Sverige och utlandet. Den begåvade Robyn har all rätt i världen att framstå som självsäker. Hon verkar veta exakt vad som behövs för att nå ut. "Det är popmusik men samtidigt måste det betyda något för mig. Jag vill leka med den balansen" har Robyn sagt i en intervju. När jag lyssnar på Body Talk pt. 1 tycker jag attt hon lyckas med det hon strävar efter.Joni Nykänen