Electrelanes

Electrelane Axes Too Pure Fyra Kurirhästar Electrelanes genombrott kom i och med förra årets rosade album The Power Out, nya skivan heter Axes och låter som ett Sonic Youth i kraututstyrsel. Låtarna är långa och repetitiva och bygger sakta men bestämt upp stämningar som när de så småningom väl brister ut i vilda utsvävningar blir väldigt förlösande. Det är symfoniskt och mäktigt. De långa upprepande partierna gör att man för det mesta sitter och suktar efter nästa vokala intåg och visst känner man sig aningen besviken över att de är så fåtaliga. Men just det gör också att man värdesätter de stunder då allt det vackra i Electrelane får slå ut helt och hållet mer. I avslutande Suitcase smyger sig körerna sakta in varefter tonarten så småningom övergår i dur, det är en av skivans många höjdpunkter, men tveklöst bäst är Eight Steps med dess obarmhärtiga klaviaturslinga. Electrelane lever fullständigt ut sina vildaste och mest experimentella postrockdrömmar och det är skickligt genomfört, det är bara det att jag vill ha mer ändå. Jag vill ha mer av körerna, mer sång, mer entusiasmerande extas, mer låtar som är så melodiösa som jag vet att de kan vara ? helt enkelt mer av Electrelane. Jag är exalterad men samtidigt smått otillfredsställd vilket leder till att skivan får spela ett varv till, bara för att jag sedan finner mig stå på samma ställe som förut, och jag vill fortfarande bara ha mer. Trots att det är så bra som det är hade kanske skivan kunnat vara ännu bättre. Men ändå, Axes är förmodligen det mest intressanta som står under ?nytt? i skivhyllorna just nu.

Electrelanes - Axes

Jag vill ha mer av Electrelanes, konstaterar Kurirens recensent Jonas Teglund och belönar plattan Axes med fyra Kurirhästar.