Den svarta kepsen ligger i saxofonfodralet. Kanske för att det är repetition. För annars har Woods alltid hatt när han spelar. Det är mitt signum, säger han och tillägger med ett skratt att folk har ropat att de vill ha pengarna tillbaka när han ställt sig barhuvad på scenen.
Han är klädd i vinröd flanellskjorta. Runt halsen hänger ett band med en karbinhake som är tom. Woods andas tungt, märkt av både lungemfysem och cancer, och ung är han ju inte - han fyller 80 i november - men när han får fingrarna på saxofonens klaffar föryngras han. Here it goes! ropar han och kör igång, ofördröjligen. Skorna är försedda med rågummisulor som han sätter stadigt i golvet när han blåser så att tonerna sprutar ur den gyllene tratten. Karlarna i stadens storband förmår endast med nöd och näppe att hänga med. Äldst blir med ens yngst.
Phil Woods från New York är i stan. Under den kommande veckan ska han turnera tillsammans med Norrbotten Big Band. På fredag spelar de på Kulturens hus. Trumpetsolisten Tim Hagans, Woods landsman och den som har fått hit honom, berättar att alla i bandet är upprymda.
Det blir ju lätt så att jazzmusiker värderas efter vilka namnkunniga jazzmusiker de har spelat ihop med. Det är en sorts beröringsmeritering, typisk för branschen. Den som har jammat med exempelvis Louis Armstrong eller Miles Davies kan tillräkna sig en liten men skimrande del av deras berömmelse. Woods har inte bara spelat med Charlie "Birds" Parker, han har kallats Little Bird, och dessutom varit gift med Parkers änka.
Tim Hagans vill framhålla äktheten i Woods spelstil. Jag vill inte säga något negativt för att förstärka det positiva, säger han, men det är så många av dagens musiker, från min generation och även äldre, och i synnerhet folk som är yngre än jag, som bara låter som någon annan. Det verkar som om det var syftet med deras utbildning. Att ansluta sig till en erkänd stil. När Phil började med musik handlade det om att lära sig vad som kom före men också att tillägna sig detta och hitta sitt egna, äkta sätt att spela. När jag började improvisera i slutet av 1960-talet så var det tanken, att man skulle hitta sin egen stil, och jag tycker att det har försvunnit. I morse i replokalen fick jag gåshud av ljudet och timingen, det är en försvinnande konstform.
Bättre förr, med andra ord. På 1940-talet begav sig Woods till New York och Greenwich Village av en och endast en orsak och det var att Charlie Parker fanns där. På stadens klubbar sjöd jazzmusiken. För den unge Woods blev detta ett universitet, som gav honom betydligt mer än den konservatoriska undervisningen på Juilliards musikskola. Där blev man närmast förstoppad, säger Woods och gör en grimas.
Viss oro
Även om han inte har något emot formell undervisning i jazz uttrycker han en viss oro inför framtiden och återväxten. Det finns inget jazzliv längre. Alla vill spela Giant steps, säger han, men de kan inte spela The man I love, de kan jazzlåtarna men känner inte till historien bakom musiken. Dessutom utbildas det alldeles för många jazzmusiker i dagsläget. Det blir omöjligt för dem att försörja sig.
Han beskriver jazzmusikerns kall som en eld i magen: har du elden där finns inget val, då måste du viga ditt liv åt musiken. Och det är inget lätt liv, det vill han understryka. Om han själv skulle starta en jazzskola skulle han stoppa in eleverna i en skolbuss från 1920-talet med svartmålade fönster och där skulle de få sitta tills han efter åtskilliga timmar knuffade ut dem och lät dem spela på sina instrument. Sedan skulle de få sätta sig på bussen igen och på det viset skulle det fortgå. Att resa på det viset är verkligheten för en jazzmusiker, säger han.
Nu blir det sannolikt flyg för Woods och storbandet när de ska ge sig ut på turnén som börjar i Piteå och slutar i Stockholm. Musiken kommer att tillägnas Woods hjältar; Cannonball Adderley, Bill Evans. Och Parker förstås. En av låtarna heter All Bird’s children.