Eftertänkt: Om kusiners död

Jag hade nyss sett nyheterna från New Orleans där ingenting längre var ordnat, allra minst statens yttersta mening: lagen. Tänkte på min kusin, hon som bott i Baton Rouge dit vattnet inte nådde, strax norr om New Orleans. Hennes studentkort från länge sedan, hur hon lutar sig mot en Ford och ler blont. Var nog mycket välordnad i allt, om så något stel. Till Baton Rouge sände jag mina böcker från en uråldrig norrländsk provins, hon ville inte släppa taget helt om den nordlighet hon lämnat för årtionden sedan. En nästan kosmisk brådska avslutar ibland civilisationer. Vår direktsända upprördhet kan inte ändra detta. Min kusin är död sedan en tid. Hennes brev har en korrekt, nästan kylig ton. Vad hon tyckte om min historieskrivning vet jag inte. Och jag vet inte vad som förde henne till New Orleans. Kanske oroades hon, kanske hade hon läst att hemstaden obönhörligen skulle dränkas när växthuseffekten höjt haven i framtiden. Nu dränktes den innan och stormakten blir plötsligt ynklig, ömklig.<BR>Ingenting är varken oväntat eller märkligt i denna tragedi, utom just detta: historiens väldiga brådska.<BR>

Eftertänkt: Om kusiners död

Det var första höstkvällen när man kunde se stjärnorna här i södra Norrands kustland. Lövkojorna doftade genom mörkret, det var därför jag sökt mig ut; de doftar om natten. Allt var mycket välordnad i trädgården, men jag borde klippa häcken.