Efterlyser debatt om konstens villkor

Plötsligt väcks dessa frågor lite varstans. Konstnären Ernst Billgren ställde dem nyligen i sin dramaserie AK3 i TV och nu kopplar Liljevalchs konsthall i Stockholm greppet kring frågeställningarna i sin berömda Vårsalong, som allt sedan 1921 kommit att bli ett mycket tidigt tecken för ljusare tider. Två jurygrupper har i år tagit sig an urvalet och meningen är att det när öppningen sker på fredag ska bli två olika salonger, utifrån två olika perspektiv. I spetsen för den ena jurygruppen står Maria Lind, direktör för IASPIS (International Artist Studio program in Sweden), men också curator och konstskribent. Hon representerar en konstsyn som ibland beskrivs som "samtida" eftersom hon ofta ifrågasätter konstens traditionella gränser och aktivt skapar utrymme för och reflektion kring konst som befinner sig i dialog med andra discipliner. Valde sina medarbetare Den andra gruppen leds av Ricardo Donoso, chef för både Väsby och Edsvik konsthall, som tydligt tagit ställning för ett brett konst- och kulturbegrepp, något som bland annat kommit till uttryck i de konstsalonger och biennaler han arrangerat under flera år. Både Lind och Donoso har valt sina medarbetare i respektive jury. Maria Lind har samarbetat med Leire Vergara, konstcurator i Bilbao och konstnären Petra Bauer, Ricardo Donoso med utställningsteknikern och bildläraren Stafania Sir och konstnären Ove Imland. Så här dagarna före vernissagen den 26 januari ryktas det om att endast två verk valdes av båda jurygrupperna. - Det skulle vara roligt om skillnaden mellan de olika salongerna inte är så stor. För jag upplever egentligen ingen direkt konflikt mellan den traditionella konsten och den samtida. Inom samtidskonsten talar man om diskursen, berättelsen, som något centralt, i den traditionella konsten betonar man i stället hantverksskickligheten och metoderna. Men jag tycker nog mig se att berättelsen är viktig även för den som arbetar traditionellt, men skillnaden är att man inte har någon vana att tala i sådana termer, säger konstnären Sara Edström i Luleå, som är en av de konstnärer som valts ut för deltagande i Liljevalchs vårsalong. Kändes viktigt att måla Hennes verk Hemtrevligt, som ingick i Konstens hus Norrbottenssalong i höstas, valdes ut av Maria Linds jurygrupp. Två målningar föreställande två familjer kring ett middagsbord i ett svenskt kök. Den ena familjen är hennes egen, den andra föreställer en familj med rötterna i Peru. Kring båda bilderna har hon skrivit ett 70-tal textplattor där hon berättar om alla de föremål som familjerna omges av. - Det började med en tanke om vad sakerna man har omkring sig i ett hem betyder. Vem väljer ut dem, vems ansvar är det att bygga ett hem? Är det en fråga för kvinnorna eller hur ser det ut i olika familjer? Och hur gör man om man bara har lämnat allting bakom sig, om man inte har fasters gamla stolar och en massa historia att bygga ett hem kring? Ändå blir det hemtrevligt - varför då? Hon hade kunnat välja ett fotografi, men det kändes viktigt att måla. - Jag brukar ju aldrig måla så här stort och ville verkligen tona ner själva måleriet. Därför projicerade jag ett fotografi på duken och sedan fyllde jag i linjerna och färgerna. För när man målar detaljer på det här sättet blir allt på bilden lika viktigt, skjortan måste ha den där färgen, burkarna ska se ut precis som de gör, kylskåpet, människorna. Man hinner tänka mycket, säger Sara Edström, som gjort sig känd för sina miniatyrmålningar som hon säljer till en privat konsthandel och till privatpersoner på beställning. "Brödjobb" Just nu arbetar hon med en skulptur i brons föreställande en mård, även det en beställning från en konstproducent i länet. Både miniatyrerna och skulpturerna kallar hon "brödjobb" och i den kategorin placerar Sara Edström också sina ljusstakar i betong som hon bland annat säljer genom en känd inredningsbutik i Stockholm. - Man får hanka sig fram som konstnär och jag fattar egentligen inte hur det är tänkt att vi ska kunna överleva som kår, säger Sara Edström, som välkomnar en debatt om konstens villkor. Själv är hon engagerad i intresseorganisationen Konstnärer i Norrbotten (KiN), där hon suttit ordförande i många år. Dessutom är hon en av kvinnorna i föreningen Syster, som förutom att ge ut en tidskrift nu också öppnat galleri på Kronan i Luleå. Tanken är att de ska arrangera utställningar en gång i kvartalet, men den eviga bristen på pengar gör det hela svårhanterligt. - Som konstnär ska man göra allting själv - allt från städning till bokföring och projektansökningar. På den lilla tid som blir över ska man skapa konst. Vi har ingen som jobbar för oss, inga producenter, inga arrangörer, vilket gör det hela mycket svårarbetat. - Nätverken betyder mycket för en konstnärs framgångar i dag och här uppe i norr har vi inte riktig tillgång till dem som räknas, något som jag tror bland annat beror på att vi inte har någon konsthögskola. Statens konstråds inköpare har först på senare tid tagit sig upp hit för att bekanta sig med vad vi gör, men under många år har det inte varit så. Här finns inte heller några privata gallerier och inte många konstköpare. Villkoren allt sämre När hon nu ska ställa ut på Liljevalchs är det just sammanhanget hon ser fram emot och därmed kontakten med andra konstnärer. - Det är väl kanske det som en utställning av det här slaget kan innebära, att man träffar andra konstnärer som man kanske kan locka upp till Norrbotten för utställningar. Som deltagare på Vårsalongen har Sara Edström också fått svara på en enkät som ställer frågor om ekonomi och villkor. Utfrågningen görs av några av de deltagande konstnärerna och resultatet ska ingå som en del i utställningen. - Där kan man verkligen tala om att idén är verket och jag tycker att det är hög tid att vi börjar tala högt om dessa saker. Bildkonstnärernas villkor blir allt sämre. Tidigare har vi i KiN exempelvis kunnat få arbetsmarknadsstöd för att anställa en person som praktiskt tar hand om arrangemang som vårens öppna ateljéer. Nu drar man in arbetsmarknadsåtgärderna, vilket samtidigt får konsekvenser för kulturområdet. Men det här sker utan debatt eftersom arbetsmarknadspolitiken och kulturpolitiken varit en enda soppa, där delarna är svåra att urskilja.