Mitt i skogen finns ett vardagsrum hävdar Ida-Lovisa Rudolfsson i konsthall I. Som stöd för den utsagan visar hon 18 väl tilltagna textila verk där hon frimodigt har blandat infärgningar med applikationer och broderier.
Hennes landskapsbilder präglas av surrealistiskt vida och tomma horisonter medan det mesta händer i förgrunderna. Någon åker skidor tillsammans med en svan, vägledd av ljuslyktor i upphängda i hamlade träd mellan avgrundshål. Det förekommer förresten en hel en hel del avgrunder och slukhål i hennes miljöer. I bakgrunderna ser man björkar och villahem.
Associationerna går till Peter Tillbergs dystopi Mitt i Sverige från 1972. I den skenbara idyllen lurar hoten. Rudolfssons utsagor har dock mer av skämtseriens formspråk över sig än Tillbergs nyrealism och det finns en avväpnande underfundig humor i många av hennes bildberättelser. Kvinnor apterar snaror med jättelika kanelbullar som åtel för att fånga karlar medan den gamla ampra damen i solitär festyra dräller kaffe över det dukade bordet och över vardagsrumsmattan.
Det är roligt, dubbelbottnat, kvickt och oförargligt. I det ligger också en inbyggd svaghet. Bildvitsar såväl som ordvitsar är starkt bundna till sin tid. Hur lång- eller kortlivade Rudolfssons blir återstår att se.
Malena Karlssons textila Tillfälligheter i konsthall II tror jag emellertid har tiden för sig. De känns mer oberoende av tid och rum. De är sig själva nog.
Hon broderar figurationer med blank silkestråd och bygger upp texturer. Med olika riktningar i stygnen skapas former som sedan ljussätts på olika sätt. Hon fotograferar resultaten och förstorar upp dem i stora vackert texturerade utskrifter, vartefter de grupperas dem parvis eller i större anhopningar som utväxter, knutor eller galaxer svävande i ett vitt tomrum.
En Fallande textil av kläde beskriver en tänkt kropp i fritt fall som vore den tagen ur en filmscen. Ett raster med en tom ursparning tecknar en form som saknas. Karlssons textila verk bär på en originell skulptural kvalitet som gör intryck.
Det berättas om Tizian, eller Tiziano Vecellio vilket var hans dopnamn, att han i sitt sökande efter den rätta texturen i ett material kunde lägga trettio till fyrtio lasyrer på sin undermålning innan han var nöjd.
Håkan Bengtsson, som bland annat har fyllt konsthall III med tecknade porträtt av trädstammar, tycks ha samma krav på precision. Hans stora blyerts- och kolteckningar vittnar om en minutiös och imponerande noggrannhet i detaljerna. Bengtsson skärskådar trädstammarnas ytbeskaffenhet närmast med lupp och omsätter sina synintryck till former som påminner om förtorkad lerjord, elefanthud eller skinnet hos förhistoriska amfibiedjur eller reptiler. Invallningar på grund av skador i trädstammarna ser ut som sjukliga ansvällningar runt fistlar och håligheter i barklagren.
Det vilar en känsla av urtid över bilderna. Ett annat uttryck för hans sökande efter precision ser vi i några målningar som lämnat avbildandet bakom sig och refererar enbart till sina egna abstrakta utsagor.
Fenomenet brukar benämnas abstrakt expressionism och den mest namnkunnige förespråkare för detta förhållningssätt var konstnären Mark Rothko.
Bengtsson har arbetat med kol, torrpastell och rödkrita på mdf-board. Han får en röd tvådimensionell yta att sväva tredimensionellt framför en mdf-board som i texturen ger intrycket av frostat glas. Ett fantastiskt illusionsnummer som verkligen imponerar.
I galleriet visar Mikael Fagerlund något han kallar 3-D paintings på akrylglas. Det har funnits tider då genren hinterglasmalerie varit populär. Man kunde förstärka intrycket av djupverkan i bilder genom att måla på ömse sidor av glasskivor.
Flera sådana glas lamellmonterades sedan ihop och figurationer och färglager låg i olika nivåer i bilden.
Mikael Fagerlund monterar gärna ihop sina akrylglas på samma sätt men han laborerar med sin djupverkan genom att utnyttja akrylglasets förmåga att leda ljuset på tvären genom glaset. Akrylglaset som fungerar på samma sätt som fiberoptik det vill säga att ljus och bild kan överföras genom den tätaste delen av glaset. Han bemålar glasskivornas sidor och skapar abstrakta tredimensionella konkretistiska bilder på det sättet.
Det är en lek med optiken som ger strama vackert dekorativa kompositioner som fascinerar, åtminstone för stunden.