Dystopi med förhinder

Toff är den som håller i pennan och berättar historien. Han är en problemfylld 25-årig yngling, boende med sin alkoholiserade mamma i ett dragigt kyffe på "Hornschtull" i "Ståkkålm". Skrivandet sätter honom i kontakt med sig själv men han är samtidigt medveten om att det han sysslar med ses med oblida ögon av makten, som naturligtvis även förbjudit medborgarna att läsa böcker. Tillsammans med det underjordiska sällskapet Klubben bestämmer han sig för att försöka ta sig till den hippieanstrukna fristaten "Bassebeck" i söder. Där är man i färd med att söka sig tillbaka i källorna, lokalisera den punkt i historien då allt gick snett och "mörktiden" inleddes. Men välskrivet är det inte. Det är en berättelse som tuffar på i 191 sidor och aldrig riktigt orkar formulera något relevant skäl till sin existens. Är detta satir? En allvarligt menad roman? Skämtsam ploj? Svårt att säga. Strängt taget ingetdera, vad jag kan se. Text på papper och inbundet mellan hårda pärmar. Intrigen påminner om ett något mer avancerat rollspelsscenario, med omotiverade upptåg och infall vart än man ser, och med ett torftigt språk.