Dynamiska Ternheim fyllde stora salen

Jag är inte längre sur på Anna Ternheim. På det sättet har hennes dynamiska, mystiska och samtidigt vemodigt vackra rockmusik en närmast helande inverkan på mig. För hela dagen på redaktionen - före konserten - spenderades med att vara arg. Anna vägrade nämligen låta sig intervjuas av Kuriren. Först ville hon, sen sa hon nej. Ingen fattar varför.
Kanske är det för att hon (också) är sur på mig. Efter en trist och ganska omtumlande intervju för ett par år sedan kallade jag henne för "en surmulen stjärna" i en artikel, sen hon vägrat svara på frågor om hur hennes första skiva blev till och bara varit allmänt singer/songwriter-svår på de andra frågorna.
Men kanske är hon inte alls sur. Det är väl det mest troliga. Hon kanske har glömt vår intervju och bara inte pallade. Egentligen spelar det där ingen som helst roll för jag har aldrig sett henne bättre live än vad hon är på den här sena avslutningen av hennes höstturné. Det som gör Annas musik så bra är främst dynamiken. Numera kommer den också fram till sin fulländning på scen och inte bara på skiva, på det sättet är det en helt annan Anna som möter publiken nu än på hennes första längre turné efter debuten.
Dessutom passar nya låtarna från Separation road också bättre till denna nya magiska Annadynamik. Där arrangemangen är större, svulstigare, fläskigare och egentligen mer av allt. Eller, om ni så vill en blandning av the Knife, The Ark och Broder Daniel. Fast ändå naket. Om det nu går.
Tillsammans med bandet bygger nämligen Anna upp ett näst intill drömliknande ljudlandskap runt de annars rätt självklara låtarna. Klaviaturspelaren Christer Karlsson har en stor del i den liveupplevelsen eftersom det här blandas in massor av effekter man annars mest hör i smal elektronika. Anna måste nog trivas i Luleå. Den där Obi-Wan-Kenobi huvan som gör att man inte får se hennes Annas ansikte åker av redan efter första låten, hon viftar åt publiken och stämningen i stora salen bara stegras låt för låt.
Bäst: Shoreline belönas äntligen med ett helt rockarrangemang runt Annas piano.
Sämst: Nya låten Lovers Dream som Anna skrivit ihop med Fläskkvartetten.