Dylan bör upplevas minst en gång

Konsert Bob Dylan och band Måndag Stockholm, Globen Från fjortonde raden på läktaren är det omöjligt att urskilja något ansiktsuttryck ? men känslan i den karakteristiskt nasala rösten går inte att ta miste på. Till en början har jag svårt att bli verkligt medryckt av musiken. Bandet är extremt kompetent och låtarna är bra, men de går alla i samma halvsläpiga, cowboydoftande takt och tycks flyta in i varandra. Det hela känns gubbigt ? kanske inte så konstigt med tanke på att Dylan är 64 år gammal. It´s Alright, Ma (I´m Only Bleeding) bryter lunken med ylande stråkar och tjutande gitarrer. Munspelandet i The Man In Me får paret snett framför mig att krypa närmare varandra. Dylan tycks kunna frammana vilken känsla som helst ur det lilla instrumentet, och tonerna träffar mig som pilar i mellangärdet. Då tempot höjs i Highway 61 Revisited är showen verkligen i gång. Folk reser sig upp och killen bakom mig sparkar i takt i min stolsrygg, men det stör mig inte ett dugg. Nu låter Dylan som han ska. Bandet återgår sedan till att leverera låt på låt av sin makliga gubbrock. Det är tight, men känns segt. Inte förrän Dylan kvider fram den klassiska frasen ?How does it feel?? i extranumret Like A Rolling Stone blir jag verkligt berörd. Publiken på golvet står upp, och det är omöjligt att värja sig mot låtens genialitet. Hur det känns? Magiskt. Även om jag önskar att jag kunde få höra en sjuttiotalsversion av Dylan kan jag bara konstatera att en 2000-talsversion av densamme inte är fy skam, och när bandet lämnar scenen efter en larmig version av All Along The Watchtower är jag nöjd. Gubbig eller ej ? Dylan är Dylan, något som bör upplevas åtminstone en gång i livet.