Man tappar andan redan när de rusar in på scenen och fortsätter sedan att behålla den som tappad. Denna breakdansande, kringstudsande- och hoppande, atletiska, överraskande och i nästa mening helhets-vitala trupp med (mestadels) färska scenskole-elever är denna föreställnings V8-motor och de är (hela tiden) en fröjd att uppleva.
Namnen från Disneys tecknade film gäller inte längre och i stället heter de sånt som Tvär, Hoppfull, Nyfiken, med mera. Den stadgande ledaren för den guldgrävande styrkan är den sträve Tvär (en briljant Filip Tallhamn), som inledningsvis är rätt tveksam till den förlupna Snövits etablerande bland dem, i den koreografiskt snitsiga stugan i skogen.
Men även Tvär ger med sig och tinar motvilligt upp, inför den för en diabetiker fullständigt livsfarliga och genomgående sockersöta Snövit (rollen innebär ingen större utmaning men Jenny Antoni är helt adekvat och invändningsfri i den).
Jag tycker mig ha hört att den här föreställningen har en lägre åldersgräns av sju år och det är helt och hållet rätt. Givetvis beroende på Karin Paulin Ek i; jag tvekar inte att utnämna den till hennes livs roll, den magnifika uppgiften som den den elaka styvmodern.
Hon är fullständigt marmorerad av drypande illvilja och ondska och kan lätt förorsaka ett akut posttraumatiskt stressyndrom hos, företrädesvis, yngre åskådare (hade jag själv inte redan varit innehavare av ett sådant så hade det ploppat på plats och inställt sig nu).
Hon är hemsk. Vidrig. Maximalt och fördubblat mot allt vad ni (inte) kan föreställa sig. Och hon kroknar under all sin ondska och allt sitt hat till Snövit, som den talande spegeln förkunnar är den vackraste i hela riket.
Snövit inte bara ska; hon MÅSTE, döden dö!
Under sin drygt 40-åriga existens kan man aldrig påstå att Norrbottensteatern repertoarmässigt har strösslat med musikaler omkring sig. Jag söker i minnet och får fram Cabaret, med Staffan Göthe som konferencieren, samt några konjunktur- och lokalpräglade nummer av företrädesvis obeständig karaktär.
Snövit kommer att glädja främst den yngre publiken. För sin fritt eruptiva kreativitets skull. Men även den mera vuxna publik, som uppskattar styvmoderns fantastiska mask (courtesy of Mila L. Roberts och Lotta Högberg), Patrik Häggströms hela tiden överraskande koreografi samt Mona Blombäcks fyndiga scenografi.
Orups melodier är lätt uppkomna och lika lätt bortglömda. Håkan Bjerkings regi beskrives bäst som lättjefullt förströdd. Och då blir det samma avslut som början: D-V-Ä-R-G-A-R-N-A!!!
De mest gediget underhållande och vitala garde jag upplevt på Norrbottensteatern på en massa år.
Så är det ju.