De drömmande städerna är en slags dubbelroman, eller möjligen en novellsamling med London som en mycket lång titelnovell.
Donatello, som läses från andra hållet av boken, består i sin tur av flera kortare noveller. De är sammanlänkande till varandra men inte uppenbart till London - till innehåll och genre vill säga.
Tematiken är däremot gemensam för hela verket och utgår från en dualistisk uppfattning om människan som kropp och medvetande.
Separerade innebär det en möjlighet för medvetandet att leva vidare i en ny "kropp" efter att den gamla har gått under.
London är, som ofta i KG Johanssons författarskap, en berättelse i sf-genren. Vi befinner oss i det kommande 2080-talet. Tekniken känns bekant, nästan som den vi redan nu använder varje dag - eller är av ett slag vi redan stött på genom forskningen och i fiktionen av typen hologram eller simuleringar av verklighet. Det här året lever människorna under hotet av en förväntad krock mellan jorden och flera stora fragment ur rymden. Kollisionen med sina stora stoftföroreningar kommer att förvandla jorden till en gigantisk snöboll omöjlig att leva vidare på.
Men som om inte detta vore nog för huvudpersonen Fisher bär han på den farliga Skelleftesjukan. Trots flera leverbyten har Fisher inte tillfrisknat utan livet är utmätt. Detta har fått honom att utmana sina programmeringskunskaper för att finna på ett sätt att ge människor evigt liv. Det vill säga att låta kropparna dö för att flytta medvetandet in i simuleringar av liv. Något som nu kan komma fler till gagn.
Minnet av PC Jersilds roman från 1980, En levande själ med en amputerad hjärna som framlever sina sista dagar i ett laboratorium, drar förbi. Men där det i Jersilds berättelse bara är otäckt har Johansson en betydligt mer positivt prövande inställning till att bevara ett medvetande utan fysisk kropp. Han tänker sig en variant där medvetandet kopplas ihop med datorprogram till ett nytt slags cyborger utan biologiskt material. Okunniga om att de är simuleringar upplever dessa att de har kropp.
Allt är mycket spännande, men det skulle inte vara en KG Johansson om inte berättelsen samtidigt bar på moraliska spörsmål knutna till sex.
Något som direkt komplicerar tanken om kropp och medvetande som separerade storheter.
Den andra delen av boken utspelar sig i en tid mycket längre ifrån oss än London, och med sin känsla av medeltida miljö och teknik står också Donatello i stället fantasygenren nära. Men frågan om möjligheten att bevara medvetandet efter att kroppen gett upp, och att dessa medvetanden kan mötas igen utan att minnas det som var innan, präglar likväl novellerna. De som har råd köper sig själskrukor och förs över till en ö där deras själar med hjälp av krukorna tar sig in i Evigheten. En plats där man, och i den vardag man själv önskar, varar för alltid. Givetvis rubbas även den jämvikten när kärleken får människorna att bryta regler.
Fantastiken i Donatello är genomtänkt och i ett par av novellerna är gestaltningen av känslor mycket inkännande. Utan att vara riktigt lika sammanhållen som London lämnar Donatello också efter sig samma sug efter verkligheten. Ja, just ett sug efter verkligheten då KG Johansson, förutom att han skriver i genrerna fantasy och science fiction, dessutom på ett mycket suggestivt sätt vänder uppochned på berättelserna när de närmar sig slutet. Så här väl berättad genrelitteratur som De drömmande städerna fyller absolut sin plats i samtidens diskussioner om undergång, vardagsrobotar och reservdelsmänniskor - och är en röst i utbudet av teveserier om hubotar eller filmer som Melancholia vilka alla vill diskutera den sortens frågor.