Sällan har jag varit på en föreställning där så många konstarter har samsats på scenen samtidigt. Bild, musik och text blandas till ett mycket vackert scenbygge där vi, i en nära framtid, får följa några människors kamp för att i ett sista deperat försk att rädda världen undan undergången. Denna undergång som människan, i sin glupska aptit på energi, har skapat själva genom att förstöra den miljö hon skall leva i.
Här finns en ordförande som, i sin blinda tro på vetenskapen, vill sjösätta ett expriment innan det utvecklats färdigt, en sekreterare som är betydligt mer tveksam och den frivillige försökspersonen som är beredd att utsätta sig för exprimentet. Här finner vi också vetenskapsmannen Blake, den engelske 1700-talstänkaren uppstånden, som har uppfunnit ett sätt att minska energiförbrukningen genom att mäniskorna skall krypa in i ett så kallat Crystal Cabinet.
Det hela ser till en början ut att gå bra, endast en liten biverkning tycks ha drabbat försökspersonen, men vid vidare test blir det mer och mer uppenbart att biverkningarna kommer att bli för stora. Endast när människan har lärt sig vad som är nog genom att uppleva vad som är mer än nog kan man komma vidare till en lösning.
Musiken är av mycket lättlyssnat slag. Vid några tillfällen, som när Angela, som försökspersonen heter, för första gången går in i cabinettet, ligger visan inte långt borta. Enkelt och mycket vackert. Och kanske framförallt mycket melodisk. Jag gillar verkligen tonspråket som genomsyrar hela operan.
Sångarna är genomgående mycket bra. Men det som ger hela operan ytterliggare en dimension är de två roller som Claudine Ulrich och Jan Vesala gör. De är i grunden dansare men bidrar med vokala inslag. Just kontrasten mellan sångarnas virtuosa röstbehandling och dansarnas lite mer normala dito ger en mycket läcker effekt som ökar närheten till scenen för oss i publiken. När till exempel Johan Erik Eleby och Jan Vesala presenterar exprimentet blir blandningen mellan sång och talsång något som formligen drar oss lyssnare in i berättelsen.
Kristina Hanssons lek med en fluga blir till ett fantastiskt sångnummer och Johan Christensson har flera nummer där man vekligen får sitt lystmäte på sång tillgodosett.
Allt detta ackompanjeras av ett förstärkt Norrbotten NEO. När det gälller dem har man ju vant sig vid att det alltid låter mycket bra och jag kan bara ana att avgående operachefen Kjell Englund somnar gott i kväll med ett leende på läpparna när denna sammansättning av båda hans verk, kammaroperan och NEO, skördar en sådan här framgång. Som ni märker är jag mycket imponerad av denna föreställning. Här finns dock så mycket mer att berätta men som inte ryms. Ta bara alla videoanimationer, vackert och verkligen bidragande till verkets helhet, alla fantastiska klanger som upstår i kombinationen mellan elektronik och akustiska instrument. Går ej att beskrivas måste ses eller höras. Så tag chansen nu när verket ger sig ut på turné.