Någonting att sträva mot, då man för första gången träder in under studiomiljöns sterila lysrörsflimmer. Förutsatt att man är ett hyfsat bra liveband, alltså. Annars kan det vara ovärt.
The Glorias, som debuterar med albumet Reaching for eternity, råkar tursamt nog vara ett fantastiskt bra liveband. Varje gång jag sett dem uppträda har de framfört sin korta men jämna katalog av släpiga, drömska och jämrande tre-minutersmelodier med en ständigt tilltagande känsla och en imponerande övertygelse. Även då ljudtekniker, publik eller utrustning svikit har de – genom sin blotta energi och attityd – liksom övervunnit alla motgångar ändå.
Och, desto viktigare för den här textens syfte: allt detta har de även lyckats fånga i studion. Ljudbilden på Reaching for eternity är perfekt balanserad; låtlistan är enhetlig, utan att vara enkelspårig. Från den drivande förstasingeln Norah till den långsamt illavarslande What did you drink har Bodenbandet näst intill felfritt återskapat ett av sina koncisa och välstrukturerade festivalset.
Lyrikmässigt är det dock mindre säkert om The Glorias hittat riktigt ända fram än. "We are all like fish in the sea/the difference is that we found the key" känns till exempel som en aningen förvirrad analogi. Om den inte anspelar på något nytt, hippt Iphone-spel som jag inte hört talas om än (Angry birds 2: Key in the sea, eller något i den stilen). Men egentligen spelar det väldigt lite roll – speciellt när ovan citerade rader utgör ett av skivans allra mest tilltalande omkväden. Och det med extremt styv konkurrens från titelspåret, It’s a shame (that you’re a fool), In ruins, och, ja, mer eller mindre hela resten av albumet.
I likhet med de instrumentala aspekterna av Reaching for eternity bär nämligen sångarrangemangen på en sådan beräknande dynamik och en sådan övertygande känsla att det inte är så noga exakt vad The Glorias säger. Det känns ändå rätt.