I Israel känner man igen sig när Oz håller upp spegeln, men bilden är inte den man vill se.
Och romanerna, är de också provocerande?
I Lantliga scener, åtta noveller som tillsammans utgör en roman, har Amos Oz speciella blick för människorna i den gamla byn Tel Ilan, en viss absurd touch. Man skrattar kanhända inte, stör sig mer på de själsligt frånvarande eller grälsjuka gamlingar som befolkar byn. Ungdomarna är även de aningen vingklippta, oförmögna att ta sig bort från tristessen.
Den förälskade ynglingen vågar inte stå för sin passion och gör bort sig inför byns bibliotekarie; den argsinte före detta politikern låter sig hunsas av hemmadottern; mäklaren intalar sig att allt är som det ska vara när han visas runt i ett hus, där han till sist blir inlåst i källaren. Ingenting förefaller spela någon roll.
Novellen, Vilse, den där mäklaren finns med, kan irritera den som tror sig vara handlingskraftig. Varför låter mäklaren sig kollras bort av husets unga kvinna? Varför talar han inte om vad det är han vill? Så där letargiska brukar väl inte mäklare vara?
Aningen provocerad blir jag av att byns innevånare verkar ha sövts av cikadorna och värmen, att de aldrig kommer till skott, trots förälskelser och försök till uppbrott.
Alla faller de tillbaka utan att ha hittat det de sökte och kanske utan att ens ha vetat vad det var som de sökte.
Och den synnerligen sliskige främlingen som oanmäld dyker upp hemma hos Arieh Zelnik och som påstår sig vara släkt med honom. Novellen Arvingar börjar så intressant att det är omöjligt att lägga ifrån sig boken. Men novellen får ingen uppföljning och inget slut som förklarar hur det förhåller sig med släktskapet. Och detsamma gäller de andra novellerna.
Allt upplöses som i en dröm som man förbryllad vaknar ur och misslyckas förstå.
Efter lite googlande på Oz förstår jag bättre. Det händer att han drömmer fram sina berättelser, läser jag, inte minst den senaste boken. "Jag drömde att jag var ensam i en gammal by, så föddes berättelserna. Läsaren får inga svar eftersom jag inte heller vet".
Så det är vad som händer! När romanen är läst befinner man sig i romanens förlängning - det vill säga i verkligheten.