Publikens många reflektioner i samtalet efter Älskade jävla pappa är egentligen nog för att konstatera att Saga Eserstam går i mål med sin monolog.
De inbjudna åttondeklassarna får uppgiften att skriva ned tankar och frågor. Små vita lappar samlas in för att anonymt läsas upp och peka ut riktningen för samtalet. Hur närgånget det blir avgör således åskådarna själva, och skådespelaren Saga Eserstam riskerar inte att oönskat krafsa sönder sårskorpor i publiken.
I varje tonårsgrupp som ser föreställningen sitter statistiskt sett tre-fyra elever som i realtid lever det helvete som Saga Eserstam skildrar på scenen. Ungdomar som varje dag tampas med föräldrar som borde stå vid sidan av fotbollsplanen och heja, men som i stället sitter hemma och är fulla.
Att Saga Eserstam, som i texten valt namnet Sandra, tar avstamp i det självupplevda märks väl i hennes skådespeleri. Berättelsen sitter i kroppen och hon behöver inte ta i från tårna för att vi ska begripa vad hon vill säga. Vuxnas skildringar av ungdomar som mår skit kan annars ha en tendens att tafsa på gränsen till straffbar övertydlighet. Men underarmar behöver sällan randas av skärsår för att vi ska förstå att personen i fråga mår dåligt. Nej, Saga Eserstam lyckas undvika klichéfällan.
Sandra är stark, svag, sårbar, rolig, glad, ensam, ledsen, självhatande, kärlekstörstande och - mest av allt - en helt vanlig tonåring som försöker hantera sitt jävla liv. Varje barn som lever med en alkoholiserad förälder hittar strategier. I Sandras fall handlar det om att springa genom livet på tårna, ständigt på helspänn, redo att ta till flykten för att slippa möta pappa i affären eller i parken.
Samtidigt fantiserar hon om charterresor, vardagsliv och en pappa som bryr sig, på riktigt. Ju djupare hon speglar sig i det normala livet, desto skitigare blir den egna tillvaron. Skammen parasiterar under huden och Sandra är ensammast i världen.
Det tog många år innan Saga Eserstam vågade berätta sin historia. När hon nu samtalar med sin publik gör hon det med värme och stor respekt för teaterbesökarens integritet.
För de tonåringar som själva lever med alkoholiserade mammor eller pappor kan nog denna föreställning betyda en hel del.
Kanske inspirera till att själva våga prata om det. Om så sker har Saga Eserstam allt vunnet.