Det gamla drömargumentet biter inte på Frank Larson, universitetsläraren som går bort sig i en dröm just som ett akademiskt symposium ska inledas i hans gamla studentstad. Några steg nedför en trappa mot en toalett och han går in i 1920-talets värld. Han blir fullt medveten om sin dröm och accepterar den när själva föremålet för sammankomsten, litteraturvetaren Olle Holmberg, stiger upp på podiet. Det händer i Carl-Henning Wijkmarks nya roman Vi ses igen i nästa dröm.
Kanske är det inte så svårt att leva i drömmen, vi gör det faktiskt varje natt. Men här lyder drömmen handling och vilja också, fast huvudpersonen faktiskt förlorat sin egen tid liksom sin mobiltelefon. Det är hösten 1924 och vår akademiker måste klara sig själv, helt naturligt vore kreditkortet och framtidens pengar värdelösa. Men sälja artiklar kan han fortfarande, och har ett visst försprång i tolkningarna och manschettknapparna kan pantsättas. Livet fortsätter trots allt, att konversera unga intellektuella och redaktörer är heller inga problem och snart sitter han på Romtåget, färdas vidare till en arkeologisk utgrävning i sällskap med en ung kvinna. Medan en mer mytisk kvinna står i centrum för den rent historiska analysen runt utgrävningen.
Vad är egentligen skillnaden mellan det tänkta livet och det reella? Vilken tid är vår rätta tid när vi ibland förstår mer av den inlästa förflutenheten än av det dagsaktuella? Hur kan vi rätt förstå oss själva i förhållande till det som var innan oss? Och vad skiljer egentligen en historisk förfalskning med logisk vederhäftighet från den historia som verkligen ägt rum, men som visar sig dunkelt omöjlig?
Alla stora frågor, allt öde får sin plats i Wijkmarks vackert utmejslade prosa. En pessimistisk ton går genom skildringen, en drömspelsstämning, våra mål undflyr oss, vi kan lika gärna vara någonting annat. Vetenskapen avförtrollar världen men livet återupprättar gåtan i oss. Drömmen är lika verklig som det vakna, rikare dessutom, där kan vi se vad inga symposier i världen kan visa.