Videon är inte längre tillgänglig
De första breven hem till anhöriga målade ut det nya landet i samma starka och positiva färger som de artiklar som cirkulerade i dåtidens tidningar och lockade människor att överge sina gamla liv för en ny start med egen odlingsmark i Brasilien. Men eftersom tiden gick blev kontakterna med Sverige glesare och berättelserna dystrare. Motgångarna tycks ha kommit slag i slag. Översvämningar, sjukdomar - kampen för tillvaron var hård bortom orden.
Leder svenskundervisning
Många tog sig hem, bland annat med hjälp från svenska staten. Andra stannade kvar. Flera av dem fortsatte över till grannlandet Argentina, där de grundade
staden Oberá.
Hundra år senare sitter nu systrarna Linell där på en soffa och sjunger en sång på svenska som de lärde sig av sina farföräldrar som en gång utvandrade från Luleå efter storstrejken 1909. Systrarna sjunger på klingande svenska, Karin leder fortfarande svenskundervisning hemma i Oberá. Talar obehindrat, vårdar den svenska kulturen, men har själv aldrig haft råd att resa över till det hon kallar för sitt andra hemland.
Konstnärerna Anna Wessman och Nilsmagnus Sköld har följt spåren efter de svenska Brasilienemigranterna. Det är i deras film Stekta sparvar, som på fredag visas på Bio Kronan i Luleå, vi möter alla de argentinare i andra och tredje generationen som visserligen sippar på sitt mate-te, men som gärna dekorerar sina hem med dalahästar, dansar svensk folkdans och hissar blå-gula flaggor.
Filmen ingår som en del i utställningen Armodfälld, som invigs samma kväll i Galleri Systers intima lokal ute på Kronan i Luleå och visas fram till mitten av mars.
Undersöka historien
Som konstnärer har Anna Wessman och Nilsmagnus Sköld var för sig arbetat en hel del med både minnen och historia. När de av en slump stötte på Brasilienemigranterna bet historien sig fast. Förutom dokumentärfilmen Stekta sparvar och några kortare konstfilmer skapar de nu för första gången också en utställning kring emigranterna.
- Vi vill undersöka historien på olika sätt. Stekta sparvar är en dokumentär berättelse där vi låter många olika människor berätta sin historia om hur förfädernas emigration kommit att prägla även deras liv. I filmen valde vi bort omgivningarna, naturen, och kontrasterna till förmån för närbilder av människor. I utställningen tar vi bort något annat, koncentrerar oss på andra delar i berättelsen, säger Nilsmagnus Sköld.
Påminna om perspektiven
Historia, minne och glömska är ledorden för arbetet, som inte bara har fört dem till folkminnesarkivets gömmor i Luleå, till kunskapsförmedlare som Carl-Uno Hannu, till Kiruna och till släktingar runt omkring i Sverige. För Anna Wessman och Nilsmagnus Sköld var det också viktigt att komma iväg till Oberá för att möta svenskättlingarna.
- Vi bor själva i Malmö där invandring ofta diskuteras. Men vi då, har vi tänkt. För hundra år sedan var det vi som var fattiga, som tvingades söka oss ut i världen för att försöka överleva. Vi behöver påminnas om perspektiven, säger Anna Wessman.
I Oberá, där föreningshuset heter Villa Svea, där det finns svensk kyrka och svensk kyrkogård och där undervisningen på skolan Carlos Linneus fram till för några år sedan skedde på svenska, blev de väl mottagna. Överallt tycks de ha hittat människor som vill och kan berätta. Ofta rörande historier om hårda villkor, fattigdom och umbäranden. Men också om lyckliga dagar och liv som levts - alltid med känslan av historien som en skugga över svenskättlingarna som vid det här laget är på väg att förlora det språk som en gång band dem samman med varandra och den gamla kulturen.
Vit flickklänning
En som arbetat länge i Oberá är prästen Sven Arne Flodell. I filmen påminner han om det orimliga i att Sverige negligerat denna historia och det faktum att över 300 män, kvinnor och barn finns kvar i Brasiliens jord. Att man inte ens kan tänka sig skapa ett minnesmärke eller knyta band genom vänortssamarbete.
På Galleri Syster försöker nu Anna Wessman och Nilsmagnus Sköld att som konstnärer ge materiellt liv åt en historia som annars skulle få ligga kvar i arkiven. På en vit flickklänning sydd av ett broderat lakan fäster de Hulda Norbergs brev från Guarany i Brasilien hem till kompisen Emma i Kiruna 1911. Till det nya landet reste hela familjen för att tillsammans skapa ett hem. I brevet konstaterar Hulda att hon nu varken har föräldrar eller hem.
- Språket, kulturen, dofterna, smakminnena - allt var nytt och förändrat. Det är svårt att tänka sig vilket stort steg de här människorna tog, vilka stora steg människor fortfarande tar, säger Anna Wessman som mött många nedärvda familjehistorier under arbetets gång.
Kirunas jord
En är den om den äldre kvinnan i Oberá som bad en kusin ta med sig jord hem från Kiruna. Jorden strödde hon senare ut på sina föräldrars gravar. Men också på mormoderns, hon som skrev att hon lämnade allt för att sova med ormarna och som aldrig kom över sorgen efter den dotter som dog redan ombord på båten på väg till Brasilien.
Det gröna paradis man drömde om blev för många ett helvete där människor, som det sägs i ett brev, grävdes ner utan ett ord, utan klockor. Som hundar.
- Även om den här historien har berättats av många före oss, tål den att påminnas om.