Drömbok utanför konventionen

Har någon sett mig någon annanstans? är en surrealistisk drömbok där Beate Grimsrud lockar in läsaren i en spegelsal av förvillelser och absurditeter. Framför allt lockar hon sig själv in i ett spel med dialoger och betraktelser runt varat och författandet där såväl Sisyfos som Raskolnikov är medagerande.
Nej, man kan inte skriva att de är samtalspartner, de figurer som återkommer här och var i texten till denna förbryllande bok. De agerar, motagerar, säger en och annan rad, citerar ibland sina författare. Men varken den namnlöse som hungrar i Hamsuns Svält, strängteoretikern eller Sisyfos för ett vanligt samtal med Grimsrud. De rör sig in och ut ur bilden, lika verklighetstrogna och lika otroliga som i en bild av Salvador Dalí.
Mest av allt liknar det drömscener. Allt är precis som vanligt, ända till den punkt där allting blir en absurd film. Dessutom har Grimsrud ett filmiskt skrivsätt, med bildtydliga detaljer som stärker kontrasten mellan verklighet och fantastisk form. "Snälle Raskolnikov, kan du inte ta och äta något! Eller erkänna mordet." Dostojevskijs problematiske romanfigur ur Brott och straff blir än mer problematisk. Han lösgör sig ur sin roman, ligger i en skrubb och yrar, är utmattad och högst närvarande. På något sätt ändå innesluten i sin bok, död fast levande.
Eller den högst märkvärdiga strängteoretikern. En modern fysiker som är i besittning av teorin om allting, fysikens Guds ande som tycks lika nödvändig som svårformulerad. Han dröms fram nu och då, en gång blir han tvungen att flytta hela Manhattan för hand. Tungt jobb, höghusen hänger ihop, som strängar förstås. Han har ett jobbigt liv, vet att allting finns även där ingenting syns. Små krökta rum i konstiga dimensioner, svarta hål alldeles intill. Han spiller vin på sin sommarkostym och jämt lyckas han trasa sönder sina kläder. Men universum hålls samman, går aldrig sönder, består av pyttesmå strängar som bevisar allting.
Har någon sett mig någon annanstans? är en extremt meningsfull bok. Även det formlöst meningslösa och motsägelsefulla är fyllt av betydelse, av mening. Men som roman ska man inte läsa den, utan som poesi. Ganska försiktigt och utan förväntningar på en konventionell handling. Då finns det en andning i denna roman, eller vad den nu kallas. Det finns en rytm och några återkommande teman.
Det handlar om en djupt förbryllande verklighet där skärvor reflekterar små bitar av en helhet, eller en tänkt helhet. Tid och orsakssammanhang är ingenting givet, allting kan vara på väg att lösas upp i en slags ursoppa, det som universum bestod av en gång innan det fick form och mening.
I bokens inledningsmening ger Grimsrud sin position som författare, dock sovande. Slutmeningen lyder: "Jag är författare. Det är inget yrke. Det är ett liv. Nu är jag vaken". Konsten att hålla samman tillvaron, även mellan dröm och vaka. Det är ingen lättsam uppgift, ingen blygsam målsättning. I sina tidigare romaner har hon umgåtts obehindrat med avklädda själar i en märklig familj. Här umgås hon med avklädda världar i ett universum som aldrig är sig självt likt, men ändå hänger samman. Hennes unika förmåga till litterärt dubbelseende är detsamma, men här ser tillvaron tillbaka, med samma kluvna blick.