Dreamers

Dreamers
Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Gilbert Adair FILM
Foto: Fabio Cianchetti
Skådespelare: Michael Pitt, Eva Green, Louis Garrel, Ann Chancellor m fl

Kultur och Nöje2004-03-03 06:30
Elin Holmberg
Året är 1968 och platsen Paris. Unga cineaster gör uppror mot att Henri Langlois sparkats från sin post på Cinemateket. Hit har den amerikanske ynglingen Matthew (Michael Pitt) kommit för att slippa Vietnamkriget och i stället studera franska och frossa i film. Han träffar syskonparet Isabelle (Eva Green) och Theo (Louis Garrel). Kärlek uppstår och när syskonens föräldrar lämnar hemmet för en tid flyttar Matthew gladeligen in i deras gigantiska våning. Den är fylld av det intellektuella syre han så desperat hungrar för.<BR>Men så mycket studier blir det inte för Matthew. I stället stänger trion omvärlden ute och ägnar sig helhjärtat åt att röka, dricka rödvin och diskutera kultur och politik. Syskonens relation är i det närmaste incestuös och Matthew lockas ohjälpligt in i den. Under en bisarr filmfrågesport som Isabelle förlorar, tvingas hon ha sex med Matthew på köksgolvet medan brodern lagar en omelett vid spisen. Allt detta sker medan gatustriderna rasar utanför lägenhetsfönstren och i takt med att de växer, intensifieras också ungdomarnas relation och resultatet blir en slags skruvad ménàge à trois. <BR>Dreamers är fylld av nakenhet, lidelse och passion där gränser sprängs och tabun läggs åt sidan. Ungefär som i Bertoluccis Sista tangon i Paris, men så hemskt många likheter finns inte. <BR>Regissören är på god väg mot något i sin nya film, men vad detta något är tenderar emellertid att bli sekundärt på grund av det urskillningslösa gökandet och rökandet. Visst får vi en förnimmelse av revolutionsåret 1968 och visst får vi ta del av djupsinniga funderingar men ändå känns berättandet haltande. Om erotiken är ett uttryck för den sexuella revolution som ägde rum vid denna tidpunkt eller om den bara har att göra med ren och skär gubbsjuka från regissörens sida återstår att se.<BR>Däremot gillar jag Bertoluccis hyllning till filmen som medium och de stora franska regissörer som verkade under denna tid. Helt naturligt väver han in svartvita klipp från olika klassiker och detta ger filmen en rejäl skjuts uppåt. Dialogen är dessutom helskön, som till exempel när Theo och Matthew under en livlig diskussion försöker fastställa vem som är bäst, Keaton eller Chaplin, Hendrix eller Clapton. Det går att ha överseende med närbilder på erektioner och att Eva Green i stora delar av filmen leende flyter omkring i ett genomskinligt nattlinne. Och för cineaster med förkärlek för den franska nya vågen så torde Dreamers vara en väldigt sevärd film.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Kultur och Nöje
Norrbottens län