Dramatiskt om den äventyrlige Frank

För länge sedan, 1993, medverkade Jonas Autio i antologin Sex unga röster tillsammans med flera i dag etablerade poeter från Norrbotten. Själv har han sedan dess inte publicerat skönlitterärt material i någon omfattning, däremot skrivit för radioteatern och journalistik. Nu är det dock dags för debut och då med barnromanen Frank och jag, skriven i det lilla formatet och en berättelse som, berättar han på förlagets hemsida, legat till sig i byrålådan. Resultatet är en liten och nätt bok om bara på sju kapitel. Huvudpersonen och jagberättaren är en pojke på tio år, vi får aldrig veta hans namn, som bor i höghus och har en äldre kompis som heter Frank. Den senare skulle man kunna kalla "äventyrlig". Han är en sådan där människa som tidigt går sina egna vägar, inte är med i något idrottslag eller kompisgäng, men som kan vara en fena på att jonglera, klättra i träd eller hantera tändstickor och därmed beundras. Och när en idé dyker upp i Franks huvud måste den genast omsättas på närmast Pippi Långstrumpvis. Ja, han pratar faktiskt nästan som Pippi med vuxenord och äger hennes snarlika vuxenlogik. Men bådas värld är fortfarande barnets och även om att kasta snöklumpar på bilar eller använda osprängda kinapuffar till egenhändiga smällare är sjukt logiskt bra saker att göra för Frank, tycker sällan de vuxna det. Jaget i Autios bok gillar att leka med Frank, men inte bara för äventyren. Denne äger dessutom omtanke och trots att han bara är 12 år, ett överraskande ansvar med vuxenattityd. Något som han nog tvingats till, för bakom mamman som "firar med kavaljerer" hemma i lägenheten och en pappa i USA anas förstås ett barn som måste vara sin egen förälder. På många sätt är också det här en berättelse vi hört förut, inte minst tycker jag att likheterna med Pippi Långstrump vs Tommy och Annika är stora. Det är nu inget hinder, en historia ska tåla variationer, men däremot skaver det lätt ålderdomliga språket. Något som Autio själv tillskriver Frank men som faktiskt genomsyrar mer än dialogen. Sedan rör vi oss liksom i en förfluten barntid, kanske är det Pippi-känslan som spökar eller pappornas återkommande räddande roll, och inte i den samtid boken genremässigt ändå gör anspråk på. Samtidigt förtar dock inte det gammaldags draget känslan av att Jonas Autio skrivit en rar bok om vänskap, skön att läsa högt men också möjlig att läsa själv för den som just lärt sig; förutom det stora inslaget av dialog är majoriteten av meningarna korta. Och så inträffar många dramatiska händelser. Frank är ju som sagt äventyrlig. Kuriosa: Jonas Autio spelade basket på elitnivå under början av 1990-talet, bland annat i Plannja Basket och i det svenska landslaget.