I lördags avslutade Jill Johnson sin turné i Luleå och på söndagskvällen gjorde Rikard Wolff exakt samma sak.
Tillsammans med pianisten Göran Backlind (som
ibland tenderade att slå ner tangenterna så hårt att Rikard Wolffs sång nästan dränktes men annars var en väldigt lyhörd ackompanjatör) vandrade Wolff genom sitt liv; berättade, sjöng, drog sig till minnes. Ibland med sorgkantade dramatiska valörer, ibland med humor. Alltid med en oerhörd - och mönstergillt äkta! - ömhet.
Rikard Wolffs farfar och farmor bodde i Luleå (med sommarhus på Mjölkudden!) och hans pappa växte upp på adressen Storgatan 34. Därför känner sonen också extra mycket för staden.
Han berättade bland annat om sin judiska farmors syster, som förtvivlat försökte få visum till Sverige tillsammans med sin familj i slutet av 1930-talet, men som kategoriskt förvägrades detta av UD.
- Till sist deporterades de till adresser som ingen återvände från, konstaterade han. Med djupt resignerad röst.
Och han sjöng, innerligt liksom allt han sjunger, Gunnar Wiklunds ödsligt vemodiga Minns du den sommar. Han sjöng Karl Gerhards Den ökända hästen från Troja. Han sjöng (och lockade publiken att sjunga med) i Britta Borgs Ljuva 60-tal.
Men framför allt ägnade han sig åt att sjunga och berätta om odödliga franska chansoner som Barbara och Edith Piaf (den senare var för övrigt också med i föreställningen, i form av en liten docka uppsatt på pianot) och alldeles som vanligt var det helt grandiost.
Något senare besökte han även den Stora Amerikanska Sångboken och gav oss en fantastisk och självlysande version av Julie Londons "torch song" Cry me a river. Kunde verkligen inte bli bättre.
Och inte heller mera gripande, än när han berättade om sin mammas sista tid i livet och avslutade med att sjunga Pojken på månen.
Allra sist levererades försvenskningen av Leonard Cohens underbara Take this waltz.
Därefter gick vi ut och kände oss stärkta och underbara, själva.
Detta kallas,oundvikligen och helhetsmässigt, för grandios och självklar - stil.