Det var en internationell thriller, som på många sätt överträffade det bästa ur den engelska och amerikanska traditionen.
Den nya romanen, I tystnaden begravd är följaktligen riktigt, riktigt bra. Kanske är det en thriller men i mina ögon mycket mer än det. Jag tror jag måste ta till stororden; i min värld står hon sida vid sida med till exempel Dennis Lehane och Ross McDonald. Ross McDonald var Raymond Chandlers efterföljare i den hårdkokta amerikanska traditionen. Men Ross McDonalds hjälte, privatdetektiven Lew Archer, har en sökande och tänkande stil. Han utövar helst inget våld, han vill hellre förstå vad det är som leder fram till desperata handlingar.
Det kan tyckas långsökt, men Tove Alsterdals huvudperson Katrine liknar på många sätt den klassiska privatdetektiven Lew Archer. Sedan är det så att Tove Alsterdal som författare inte alls behöver jämföras med någon annan. Med I tystnaden begravd bekräftar hon att hon tillhör toppskiktet bland kriminalförfattarna.
Katrine är ingen hårdkokt privatdeckare utan i stället en envis svensk frilansjournalist som precis förlorat ett bra jobb på Sveriges Radio. Hon bor i London, men har sin mamma och bror i Stockholm. Rötterna finns i mammans Tornedalen. Släktnamnet är Kankanranta och om sin mammas historia vet hon inte mycket när romanen startar.
När den åldrande modern måste tas om hand av äldreomsorgen dyker en gammal, för barnen okänd, hemgård upp och Katrine dras obönhörligt till sin mors historia. Hon åker upp till hemgården i Kivikangas för att undersöka varför en stor mäklarfirma på uppdrag av en anonym kund vill köpa den halvruttna gården för en orimligt stor summa pengar.
På ett skickligt sätt vecklar sedan romanen ut sig till en fullfjädrad släkthistoria, fylld av dramatik både i nutid och dåtid. Spänningen finns där, oförätterna likaså, både gamla och nya.
Kring den stora granngården Rauhala sker ett mord när den gamle ägaren, Lars-Erkki Svanberg, blir ihjälslagen med en yxa. I det nya Ryssland, i S:t Petersburg, mördas samtidigt en maffiaboss av sin närmaste man, som sedan försvinner spårlöst.
När Katrine i sin gamla mors gömmor hittar trådar tillbaka till 1930-talet och de svenskar från Malmfälten och Tornedalen som emigrerade till arbetarparadiset Sovjetunionen, öppnar sig en avgrund av bistra historier och levnadsöden och allt knyts ihop på ett skickligt och trovärdigt sätt. Tove Alsterdal visar upp ett imponerande hantverk.
En central mening dyker upp en tredjedel in i romanen och den sitter som gjuten:
"Nuet var ett tunt lager över det förgångna, en skör is där människor tassade runt och slätade över, dolde och förteg, det var inte över."
Om en roman kan ha en enda mening som säger allt, så är det denna. Tove Alsterdal fyller sin nya roman med ett tätt innehåll som på ett starkt och berörande sätt berättar en spännande historia där ingen framtid är möjlig utan en djup förståelse av historien.