Dramatik från första sidan

Klockan nio, klockan tio, klockan ett, klockan två." Klockan tre brukar pappa hämta honom. Men pappa står inte utanför grindarna. Varför inte det? Något måste ha hänt. Bäst att ta sig hem för egen maskin. Dramatik redan på första sidan med pojken utanför grinden. Kartongklockan har han under armen och de andra barnen på dagis tittar undrande på från fönstret. När vi var ensamma i världen av Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) är ett vardagsdrama om tankar som kan dyka upp när tidsuppfattningen är flytande. Dörren därhemma är låst. Ingen är där. Gatan är öde. Husen grå. Föräldrarna måste vara döda, funderar storebror och gråter och nu är det bara lillebror och han kvar. Allt måste vara som vanligt för lillebrors skull och han bygger ett hus av staketbräder, gör en teve av kartong, och lånar kaksmetsingredienser av grannen. Det är sorgligt och roligt, dråpligt och rörande och Eva Erikssons akvareller är först grådisigt ödesmättade som om inga människor, förutom pojkarna, lever kvar på jorden. Bild och text är som vanligt i Nilssons och Erikssons böcker som hand i handske, båda är lika viktiga och ger liv åt varandra. I några bilder finns samma dämpade allvar som hos Edward Hopper och det är bara storebrors röda jacka och lillebrors sparkdräkt som drar tillbaka blicken in i barnboken. Och förstås; när till sist de oroliga föräldrarna kikar in i brädrucklet, lyser kärleken och lättnaden på uppslagen i varma rödgula toner.

Dramatik från första sidan

Ulf Nilsson & Eva Eriksson