Dragigt på Lillan

När jag var en liten sextonåring så hängde jag på Lillan en gång när Fireside (fast de hette något annat då) spelade. Det var bland det bästa jag upplevt så långt i livet. För egentligen var jag bara en liten fotbollsgymnasiekille som inte kände någon i Lillanvärlden, jag var blyg, kände mig töntigt felklädd och hade alldeles för mycket gelé i håret. Dessutom ville ingen av mina kompisar hänga där, det luktade nog för lite arcushall. Men jag kände något annat också - magin. Så här på senare år när Lule hardcore ordnar något så brukar också den där magin infinna sig. Inte för att jag alltid är där och tittar, långt ifrån. Men ändå. Det som ofta blir så grymt på de här hardcore/punk/rockspelningarna på Lillan är blandningen. Jag menar - på vilken annan scen i Sverige får du se sextonåriga killar och tjejer som typ har sin tredje spelning i livet blandat med ett av landets bästa punkrock-popband? Nä, just det. Av Seashells hinner jag bara se två hårda, snabba låtar. De är ett Luleband som blandar melodisk tung rock med punk och hardcore. Låtarna är precis som hardcorekostymen vill - föredömligt korta explosioner av riff och ord. Ofta på varandra, störande rytmiskt men med oklanderlig attityd. Jag kan inget om hardcore så jag försöker inte på nåt sätt bedöma om det här är bra eller inte utan nöjer mig med att skriva att det var coolt. Dazed är ett annat Luleband med medlemmar i sextonårsåldern. Omedelbart överraskar sångaren och låtskrivaren Einar Bredfeldt mig med hur modig han är. Han tar plats, dansar som en ung medlem i The Smiths och tar i så Peter Jöback skulle skämmas. Det är grymt. Framför allt i skenet av att jag ser ganska många demoband på ett år - och det är väldigt vanligt att de på nåt sätt känner sig som att de inte får ta plats. Dansar lite försynt, vaggar på en gitarr och uppträder lagomt blygt. Det gör inte Dazed, eller framför allt inte Einar. Det är jätteskönt. Och låtarna är bra också. Men det vi väntat hela kvällen på är såklart Matti Alkberg Kolme. Jag frågade Mattias precis innan spelningen vad Kolme var. "Tre på finska" sa han. Såklart. Det är inget nytt egentligen, Matti, Mats och Christian från MABD. De gör ett energiskt gig, Matti är svettig, avslappnad, viljestark, säger coola saker mellan låtarna och Mats och Christian spelar så hårt att de måste blöda. Blandningen covers som Nationalteatern och egna MABD-hits som Ragnar, Don Quixote, Reevolution och Fyllskalle känns suverän. Bäst på hela kvällen: När Matti dedikerade Fyllskalle till "småtjejerna längst fram".
Fotnot: Tyvärr hann vi inte se The baboon show på grund av tidig tryckstart.