Drabbande om utanförskap och längtan och tröst

Två språk, två kulturer och huvudpersonen i romanen, Karla, tvingas försvara svenskan när hon är i Byn och finskan när hon är i Staden.
Karla trivs bäst med pojkar. Hon spottar ikapp med dem, hon svär som dem och klipper håret hos herrfrisören - klipp kortare! säger hon. Hon växer upp i den svensktalande Staden med sin mamma, som har rötter i den finsktalande Byn. Mamman slösar inte med ömhetsbetygelser eller annan närhet än "Sjåpa dig inte", eller "Bry dig inte om" och i Byn lever morbröderna, Brynolf och Knut, Karlas förebilder. De står för tyngd och auktoritet, de vet hur livet är och skäms inte för sig.

I Byn pratas det inte om hur något är eller känns, teatrala gester passar man sig för, och kraftord som "underbart" och "fantastiskt" är uteslutna. Karla kommer i kläm mellan en önskan att höra till och behovet av bekräftelse för den hon är. Morbröderna pikar henne när hon inte förstår finskan. Det går inte att översätta, säger de, det blir inte samma sak på svenska. Men de vill ändå att Karla ska tillhöra Byn, där rejäla människor bor. Och Karla sätter ribban efter Knuts visdom. Länge letar hon efter den man som vet hur en underarm ska lyftas från köksbordet. Samtalet som inte finns blir "som en tigande fors i bröstet". Kieri har skrivit ett tiotal böcker. Hon debuterade 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap och 2004 fick hon Augustpriset för ungdomsboken Dansar Elias? Nej. Hon är född och uppvuxen i Luleå och "Staden" i Morbror Knuts sorgsna leende har kanske sin förebild där. Psykologisk lyhördhet och känsla för livets bräcklighet utmärker Katarina Kieri och i den nya romanen, som jag läser som en poetisk bildningsroman, befästs detta. Romanen bubblar av friskhet ur djupet, av vad som formar en människa. Det är inte så mycket det som har hänt henne, eller det hon har gjort, utan det hon gått miste om och saknat. Otryggheten hos den unga Karla, trots morbrödernas allsmäktighet, är stor. Allt det bultande som inte får släppas ut. Karla upptäcker till sin stora besvikelse att frimodig är hon inte! Och hon släpper den man som ber om hjälp att välja:
"Jag vill att du sjunger för mig. Jag vill att du sjunger Banne mig, den karln vill jag ha". Karla kan inte annat än torka spillet från disktrasan och se honom lomma iväg. Kanske skulle det ha blivit annorlunda om hon vuxit i en annan mylla, funderar hon. Om det omgivande "sinnelaget varit blidare"? Man ser det man behöver se i livets början. Men Karla måste växa och då ser hon en annan Knut, ser hur hans sorgsna leende, som hon läst in så mycket i, blir skamset i Staden. Han skäms över de hårda vokalernas kontrast till svenskans mer konturlösa och för Karla, som inte förmår tillskriva sig själv det morbröderna frånkänner sig, drabbar klassificeringen av "hennes folk" också henne själv. Hon "dukar upp och under" tills hon hittar sig själv och "perforerar sina nederlag med pennspetsen hårt tryckt mot pappret". Inget mindre än hela himlen och allt därtill är målet. Kieri har skrivit en drabbande roman om utanförskap och längtan och tröst och man måste inte ha rötter i en tvåspråkig del av Sverige för att känna igen sig i Karla och hennes strid med att förena huvud och hjärta.

Drabbande om utanförskap och längtan och tröst

Katarina Kieris nya roman, Morbror Knuts sorgsna leende, utspelar sig i den nordöstliga tvåspråkigheten.