Downloadspremiär!
Kuriren utvidgar sin bevakning av nya skivor. Från och med i dag kommer vi, som en av få svenska dagstidningar, även recensera downloads som släpps via lagliga sajter på den svenska marknaden. Ni hittar dem alltid på nöje under vinjetten "Nya downloads".
<P>Downloads/album<BR>Jay-Z<BR>Kingdom Come<BR>Def Jam<BR>RAP<BR>Så gjorde han då det till slut, det vi alla visste att han skulle göra. Comeback, eller ?comewack? som jag sett att en elak amerikansk recensent kallade det. Varför, har många frågat sig? <BR>Sean Carter har ju allt. Han är en av de största genoma alla tider, är pojkvän åt en av soulvärldens mest eftertraktade bootys och har världens bästa skivbranchjobb som chef över Def Jam. Kanske för att han kan. Jag tror det. Men garanterat mest för att han vill. Jag nöjer mig med också bra med det och förstår inte riktigt varför så många har så svårt för comebacker. För mig räcker det med att en av de bästa vill rappa. Jag är nöjd med det. Men, vi ska inte hymla med att Kingdom Come inte är någon The blueprint som kommer att förändra hur hiphop ska låta.<BR>Kingdom Come är ganska gubbig. Sluddrig rapp över cementerade Dr Dre-stråkar med textrader som ?30 is the new 20? talar ju sitt tydliga språk. Men jag gillar det. Jag gillar gubbigt och förstår inte riktigt varför vissa tycker det ska vara så tabu att bli gubbe inom hiphop. Vi älskar Johnny Cash för hans rockabilly, Per Gessle är fortfarande gud i Tyskland och Christian Falk har precis släppt sin näst bästa house-electroplattor i sina 40+. <BR>Precis som gubbmodet med stickade cardigans i tråkiga färger ersatt bapehuvan, och den rutiga scarfen ersatt palestinasjalen under 2006 så var det också året då Nas, Jay, E-40 och Busta bevisade att rap också behöver gubbas till. I alla fall lite då och då. Dessutom, 30 something och Lost one är två beats som garanterat hade platsat på Detox. Bara en sån sak. <BR>Klas Granström<BR>Lyssna också på ? The Game ? Doctor?s Advocate<BR><BR>Download/album<BR>Nas<BR>Hiphop is dead<BR>Def Jam<BR>RAP</P>
<P>Jag är en av dem som inte saknar biffen mellan Jay och Nas. Efter Ether så hade den biffen helt enkelt genererat det jag kunde önska mig, nämligen världens bästa diss-låt. När Nas kapade Jays läppar med rimmet ?how much of Biggie?s rhymes is gon? come out your fat lips?? så lades också den markadsmässiga grunden för ett framtida samarbete. Nu är det så här, Nas första platta på bolaget där Jay-Z numera är chef. <BR>Enda skillnaden från sist (dubbelplattan från 2004) är att Nas denna gång, med hjälp av Def Jam har plockat ut betydligt bättre beats än den visserligen vackra, men ganska stereotypa boom-bap som var bakgrunder till Nas senaste släpp. <BR>Titeln, Hiphop is dead säger egentligen allt om Nas state of mind nuförtiden. Han är lite gubbig, trött på ny hiphop och tycker generellt att det var lite bättre på Dj Premiers tid. Men för den skull är han inte ofokuserad, tvärtom ganska saklig faktiskt. <BR>Kelis-samarbetet Not going back är ett bra exempel på det där Nas, naket och våldsamt uppriktigt berättar om hur gatan ständigt försöker locka tillbaka honom. Till efterfester, otrohet, knark, ofrivilliga graviditeter, könssjukdomar, lögner och dåligt samvete. Att mrs Jones, Kelis stämmer in i refrängen på detta själablottande gör såklart inte saken mindre ståpäls. <BR>Klas Granström<BR>Lyssna också på ? Jay ? Z Kingdom Come</P>
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!