Downloadspremiär!

Mp3-försäljning på nätet ökar stadigt och i dag säljs det redan fler låtar via internetbutiker än det säljs fysiska CD-singlar i affären. Självklart fortsätter vi även skriva om nya, utvalda "vanliga" fysiska CD-skivor. Mos Def True Magic Geffen RAP Som en av Rawkuserans allra mest lysande stjärnor samlades ett enormt tryck på Mos Def:s axlar efter hans storbolagsdebut Black on both sides. Efter den plattan tycker stora delar av ryggsäckshiphoparna att han aldrig kom tillbaka som den frälsare av undergroundrap han ofrivilligt blivit utnämnd till. Senaste soloutspelet The new danger lämnade också en del hål, trots att den sålde nästan 500.000 plattor (dåligt i storbolagsvärlden, suveränt i alla andra världar). Rappare som vill utforska nya, ?rockiga? ljudlandskap har ju heller aldrig, med undantag för Run DMC:s Walk this way genererat annat än bajs. Efter den ?besvikelsen? har Mos fortsatt att odla sina andra talanger och medverkat i både Hollywoodrullar och Broadwaymusikaler. Jag är galet glad att han är tillbaka där allt började, vid micken. True magic är orädd och uppdaterad Rawkusrap. Nåt som borde göra ryggsäckarna glada igen, om de nu kan slita sig från sina Cunninglynguist-plattor (det där sista var ett skämt) och förlåta någon som numera hellre lunchar med Robert DeNiro än letar vinyl på Up&Down records. På nåt sätt lyckas Mos och hans producenter skapa ett eget sound på True Magic. Han har lämnat allt som andas Rawkus, lämnat det rockiga och hittat en nästintill perfekt balans mellan samplat och syntigt. Någonstans mellan electro och hiphop, fast inte så där Swizzbeatz som hiphop redan låtit hela 2006. Utan någonstans i gränslandet mellan The Knife, Dilla och Swizzbeatz. True magic är inte i närheten så direkt som Black on both sides. Men den lämnar lyssnaren med det där sällsynta mer-begäret och känslan av att man inte riktigt förstår. Vad vill han? Är det här bra? Hur har de gjort? Vad säger han? Så, mina vänner ? gör man musik som räcker längre än en spellista på ipoden. Klas Granström Lyssna också på ? Hi tek ? Hi-teknology 2
Downloads/album Jay-Z Kingdom Come Def Jam RAP Så gjorde han då det till slut, det vi alla visste att han skulle göra. Comeback, eller ?comewack? som jag sett att en elak amerikansk recensent kallade det. Varför, har många frågat sig? Sean Carter har ju allt. Han är en av de största genoma alla tider, är pojkvän åt en av soulvärldens mest eftertraktade bootys och har världens bästa skivbranchjobb som chef över Def Jam. Kanske för att han kan. Jag tror det. Men garanterat mest för att han vill. Jag nöjer mig med också bra med det och förstår inte riktigt varför så många har så svårt för comebacker. För mig räcker det med att en av de bästa vill rappa. Jag är nöjd med det. Men, vi ska inte hymla med att Kingdom Come inte är någon The blueprint som kommer att förändra hur hiphop ska låta. Kingdom Come är ganska gubbig. Sluddrig rapp över cementerade Dr Dre-stråkar med textrader som ?30 is the new 20? talar ju sitt tydliga språk. Men jag gillar det. Jag gillar gubbigt och förstår inte riktigt varför vissa tycker det ska vara så tabu att bli gubbe inom hiphop. Vi älskar Johnny Cash för hans rockabilly, Per Gessle är fortfarande gud i Tyskland och Christian Falk har precis släppt sin näst bästa house-electroplattor i sina 40+. Precis som gubbmodet med stickade cardigans i tråkiga färger ersatt bapehuvan, och den rutiga scarfen ersatt palestinasjalen under 2006 så var det också året då Nas, Jay, E-40 och Busta bevisade att rap också behöver gubbas till. I alla fall lite då och då. Dessutom, 30 something och Lost one är två beats som garanterat hade platsat på Detox. Bara en sån sak. Klas Granström Lyssna också på ? The Game ? Doctor?s Advocate Download/album Nas Hiphop is dead Def Jam RAP
Jag är en av dem som inte saknar biffen mellan Jay och Nas. Efter Ether så hade den biffen helt enkelt genererat det jag kunde önska mig, nämligen världens bästa diss-låt. När Nas kapade Jays läppar med rimmet ?how much of Biggie?s rhymes is gon? come out your fat lips?? så lades också den markadsmässiga grunden för ett framtida samarbete. Nu är det så här, Nas första platta på bolaget där Jay-Z numera är chef. Enda skillnaden från sist (dubbelplattan från 2004) är att Nas denna gång, med hjälp av Def Jam har plockat ut betydligt bättre beats än den visserligen vackra, men ganska stereotypa boom-bap som var bakgrunder till Nas senaste släpp. Titeln, Hiphop is dead säger egentligen allt om Nas state of mind nuförtiden. Han är lite gubbig, trött på ny hiphop och tycker generellt att det var lite bättre på Dj Premiers tid. Men för den skull är han inte ofokuserad, tvärtom ganska saklig faktiskt. Kelis-samarbetet Not going back är ett bra exempel på det där Nas, naket och våldsamt uppriktigt berättar om hur gatan ständigt försöker locka tillbaka honom. Till efterfester, otrohet, knark, ofrivilliga graviditeter, könssjukdomar, lögner och dåligt samvete. Att mrs Jones, Kelis stämmer in i refrängen på detta själablottande gör såklart inte saken mindre ståpäls. Klas Granström Lyssna också på ? Jay ? Z Kingdom Come

Downloadspremiär!

Kuriren utvidgar sin bevakning av nya skivor. Från och med i dag kommer vi, som en av få svenska dagstidningar, även recensera downloads som släpps via lagliga sajter på den svenska marknaden. Ni hittar dem alltid på nöje under vinjetten "Nya downloads".