Dopp i kopp

I engelska romaner av det slag där miljöbeskrivningarna är så ingående att dammet känns i näsan, åker par gärna ut till kusten för att äta en bit. Där ligger restauranger i rader. Paret tas emot av välutbildade kypare, serveras den specialitet de just åkt dit för, och ser ut över ett ständigt föränderligt hav. Det är sååå exotiskt.Men om nu Bottenvikskusten är rätt obebyggd vad gäller matställen med utsikt, finns möjligheter ändå på närmare håll än den regniga ön i Atlanten. För en del närmare än andra förstås. Pulsådern heter Torne älv. Just vi stannar till i Kukkola.Älven strömmar oavbruten. Forsarna forsar. Män står med håvar på var sin strand. I var sitt land.De får ingenting.Förr-i-tidens näringsfång har däremot fått egna museer. Små sjöbodar har blivit grillplatser, ishuset används inte längre. Men mot väggen står fisklådor lutade. Av trä, inte frigolit, grånade och i gott skick ser de ut att användas.Ibland får männen med sina fiskeredskap sik.På vägen möter vi en, två, tre renar. Det är värsta Kolmården längs Torne älv. Det är också ett myller i Kukkola. Lugnet i Luleå är utbytt mot människor. På en sten sitter en ung man och läser. Han har täckt sig med den grå huvan. Mot myggen eller långtråkigheten? En protest mot att "måsta följa med"? Eller en särskild bok som bara måste bli läst, just här, just nu? Han ser på när gummibåten kommer genom forsarna. Tar av huvan.På en brygga står en kvinna och målar akvarell. I Övre kvarnen klättrar en konstkritiker omkring. Någon väntar. Ute i älven pågår ett mindre drama.Man ska förlänga patan, bryggan att stå på för att håva fisken mitt forsen. Den är mannens kamp mot älven, den som rinner oavbrutet och strömmar. Hur får man ut bockarna som landgången ska gå på? Hur överlista virvlarna, suget? Första försöket åt pipan. I andra hittar man en plats där forsen tar paus. Här handlar det inte om att betvinga utan om samarbete. Mellan man och man, mellan vatten och människa.Efteråt pustar männen ut: en grön, en blå, en gul och en med flytväst. De får sällskap med en röd. Han är bra på hänga, bäst i byn, får vi veta. Den blå är svettig mellan skulderbladen. Tröjan är mörkare där. Från vår plats inomhus hörs inte ett ljud av samtalet. Ändå känns det som man vet. Hur berättelsen går och hur man ska lyssna. Det kunde vara en pjäs av Mikael Niemi, eller en roman av Torgny Lindgren. Tryggt och bra. Dessutom alldeles på riktigt mitt ibland det för turism i ordningställda.Och vi slickar smöret från läpparna.