Domedagskänsla

Men när man till slut drar igång och Magnus Ekelund behagar visa sig, då lossnar oron. Han har en sån oerhörd energi på scenen, och tycks leva sig in i varje låt som vore det den sista. Det är dessutom oförutsägbart - han rör sig över hela scenen, ligger på golvet en stund, hoppar men faller i landningen... det är svårt att veta om han är glad, ledsen, bitter eller bara full, men han behåller min uppmärksamhet så länge de spelar. När de tystnar går det däremot trögt - mellansnacken saknas helt och gör pauserna långsamma och förvirrade. Å andra sidan vägs det upp av den enorma urladdning som låtarna utgör. Det ligger redan en domedagskänsla över Elmos musik, som att den hela tiden är på väg att brista, ramla ner från scenkanten eller explodera i stereon. Just därför blir den i det här sammanhanget, när den för sista gången spelas live, väldigt passande och resultatet ganska mäktigt. Det är trots bristerna en värdig begravning av ett band som insett sina gränser.

Domedagskänsla

Jag börjar oroa mig redan innan de börjat spela. De är lite försenade och bandmedlemmarna står oengagerade och röker på scenen. Det känns som ett rätt obehagligt omen för hur Elmos sista spelning kan komma att arta sig.