I den svenska dokumentären Vikarien möter en lärare av den gamla skolan den nya skolan. Filmen är redan på väg att bli ett redskap i den kommande valrörelsen. Ordning och reda eller flumskola? Debatten är inte ny, men den är het och Vikarien slänger på ytterligare bränsle. <br>Trots att filmen står mitt i den svenska samtiden påminner den mest om en western. Kaos råder i klassrummet i Hallonbergsskolan och läraren, den ambitiöse och godhjärtade Max Wejstorp, får nog. Han ringer sin egen gamle lärare från Lund, drygt 70-årige Folke Silvén, som sätter sig i bilen och reser norrut.<br>Folke är en lärare av den gamla skolan. Han vill se elever som reser sig och hälsar, han vill ha tystnad och respekt. Nu är det en ny sheriff i stan. Men är det någon skillnad? Utbreder sig lugnet och lärdomen över Stockholmsförorten?<br>Sista stadiet av kaos<br>Det får filmen utvisa. Klart är att Hallonbergsskolan i Vikarien skildras som det sista stadiet av kaos. Elever kommer och går som de vill under lektionerna, de fingrar oavbrutet på sina mobiler, lyssnar på mp3-spelare, äter godis, pratar och kommer och går som de vill. Vid katedern står Max och försöker göra sig hörd. Man hade lika gärna kunnat ställa dit en skyltdocka.<br>Är bilden helt sann?<br> ? Det fanns lugnare dagar i klassrummet. Men också värre, säger Johan Palmgren som tillsammans med Åsa Blanck gjort Vikarien. <br> ? ?Värre? betyder till exempel att enskilda elever utmärkte sig och störde, det filmmaterialet kunde vi inte använda. Men problemen i skolan handlade inte om aggressivitet, snarare om bristande koncentration. Max säger själv att det viktiga var basbehoven; om eleverna inte sovit eller ätit ordentligt märktes det direkt, säger Åsa Blanck. <br>Vikarien har biopremiär på fredag, men den visades på Göteborgs filmfestival och har redan blivit ett slagträ i valrörelsen. Nyligen sammanfördes till exempel Max Wejstorp och skolminister Ibrahim Baylan i TV 4:s morgonsoffa.<br>Inget rop om hårdare tag<br> ? Direkt efter Göteborg märkte vi att folk försökte placera in filmen i olika sammanhang som i diskussioner om skolan och problemförorter. Det första samtalet jag fick om filmen var från folkpartiets ordförande i Skåne. Man märker att det är val i höst, säger Åsa Blanck.<br>Regissörerna vill inte att filmen ska ses som ett rop på hårdare tag i skolan.<br> ? Folke försöker med hårdare tag. Men det visar sig att det är först när man möter eleverna som individer och lyssnar på hela deras historia som det bär frukt.<br>Vad skulle då Johan Palmgren och Åsa Blanck göra om de fick ta över Ibrahim Baylans jobb?<br> ? Det var två saker som vi mötte i skolan och som var så beklämmande. Dels barn som under lång tid levde under utvisningshot, det är en katastrof. Dels att Max kändes så oerhört ensam, säger Åsa Blanck.<br> ? Han var tvungen att ta hand om allting, det fanns inget nätverk runt honom. När han möter en elev som är alldeles knäckt kan han aldrig säga ?gå till kuratorn?, för det finns ingen kurator på skolan. Nyckeln till att lösa problemen blev att han började gå hem till barnens föräldrar. Då hände något. Men det fick han göra på sin fritid, det finns ingen skoltid avsatt för sådant. <br>
