Inför Luleåkalaset 2009 landade en offert på bordet hos kommunägda Luleå mäss och kongress. Under tre år hade BD Pop satsat på ungdomar och nu var förhoppningen att de skulle ta större ansvar för helheten med artistbokningar på alla scener.
Året innan hade klassats som en succé då bland annat Veronica Maggio och Movits uppträtt på BD Pop-scenen samtidigt som ungdomar fyllt klubbtältet i Norra hamn. Allt med en budget på 480 000 kronor.
Men förslaget föll inte i god jord. Luleå mäss och kongress svarade med ett förslag på minskade befogenheter och drog in arrangörskapet för klubbtältet. BD Pops Petra Lundmark och Aron Tideström, tillsammans med Kamar Eddine Abdessamad, kritiserade Luleåkalaset öppet i en intervju där den bland annat kallades för "Sveriges sämsta festival". Men trots samarbetssvårigheterna medverkade BD Pop, en sista gång.
– Vi kan inte svika våra artister eller besökarna som gillar vårat koncept. Men nästa år finns det planer på att anordna en egen festival. Den ska vara fylld av kärlek och musik, sa Petra Lundmark.
Ett år senare klubbade kommunfullmäktige igenom ett bidrag på 1,5 miljoner kronor till en ännu odöpt festival på Gültzauudden.
Måndag 9 juni 2010 mötte fem ungdomar lokalmedia på en ännu kylig sandstrand för att presentera Musikens makt.
Efter ett stormigt halvår med interna stridigheter, missnöjda artister och företagshälsan inkopplad visade BD Pop upp en ung arrangörsstab med tårna bland stans musikrötter. Christian Lidman, Emely Norman, Lars Teglund, Anna Hörnell och Sara Ringvall-Sundkvist höll upp affischer prydda med dragplåster som Eldkvarn och Familjen inför fotograferna.
Festivalen, som skulle arrangeras en vecka efter Luleåkalaset, hade fått kritik från Moderaterna, Kristdemokraterna och Sjukvårdspartiet. Den kallades "underlig" och resultatet av "dålig personkemi" med hänvisning till bråket mellan BD Pop och Luleå mäss och kongress (senare Luleå expo).
Men med lokala artister, drogfri miljö och gemenskap hade arrangörerna fått medhåll av majoriteten av partierna och ansåg själva att musikfestivalen fyllde ett tomrum. Mer musik och mindre öl.
– Det behövs en festival med hjärta och med musiken i centrum. Som vågar ta hit intressanta och spännande artister. Vi tror att det finns ett sug efter det, sa Lars Teglund.
Premiäråret fick se "publiksuccé" i rubrikerna efter att uppskattningsvis 15 000 åskådare sökt sig till "Udden", närmare dubbelt så många som arrangörerna hoppats på. Samma år tappade både Luleåkalaset och Piteå dansar och ler viktiga besökare och Musikens makt kramades om som det nya, pigga gratisalternativet.
Men redan veckan efteråt uttrycktes önskningar om att flytta festivalen till Kulturens hus och i februari 2011 syntes rubriken "Musikens makt i fara" för första gången. En mening som under de följande nio åren närmast skulle bli en återkommande tradition.
Framtiden för BD Pop hade varit oviss då projektstiden gått ut och verksamheten sent räddats genom bolagsbildning. Tiden var knapp och då kommunen endast gav Musikens makt 450 000 kronor i stöd valde arrangörerna i april 2011 att meddela Luleå kommun att festivalen inte kunde upprepas.
Två dagar senare skrev kommunalrådet Karl Petersen "Det duger inte. Vi ska inte ställa in ungdomarnas egen drogfria gratisfestival" på sin Facebook-sida och slog fast att Luleå SKA ha festivalen. En projektgrupp tog form och plötsligt var datumet spikat – Musikens makt skulle få ett andra år. Dock bara under en dag men med starka namn, där Ghost – i dag ett världsband – beskrev spelningen som "topp tre någonsin".
Festivalen hade vunnit sin första strid och klarat sin första motgång.
Men kampen fortsatte.
Inför festivalens tredje år hoppade BD Pop av som arrangör och kommunen tvingades söka efter nya projektledare. Rubriken från mars 2012 löd "Hon kan rädda Musikens makt" och syftade på Elisabeth Rosenbrand (då Holmberg) bakom nybildade föreningen Musikens makt. Under de närmaste åren kunde uttrycket ha stämplats på hennes visitkort.
Hon har personifierat festivalens kamp och med 670 000 kronor i politiskt stöd och mindre budget än tidigare tog arrangören, som funnits med sedan starten, nästa steg tillsammans med kollegan Lillith Saaw.
Redan efter en månad fick hon känna på motvind då framtiden på Gültzauudden hotades av långtradare som bröt mot kommunens naturvårdsregler. Sedan dess var visshet om framtidens ovisshet permanent.
Efter en lyckad sommar fick arrangörerna fyra års motorväg med kommunalt stöd. År där Luleåbor fick upp ögonen för artister som Tove Lo, Miriam Bryant och Little Jinder. 2014 fick festivalen stor uppmärksamhet i hela landet för att bara boka kvinnliga eller kvinnodominerade akter och prisades som "årets nyskapare".
Sedan var resan på autobahn över för Musikens makt, som svängde in på en guppig, slirig och brant uppförsbacke – på väg mot stupet.
En namninsamling till stöd för Musikens makt växte till 3 362 namn, debattsidorna matades med åsikter och när ärendet landade hos kulturnämnden kastades en tillfällig livboj in.
Men redan i förberedelserna inför 2017 års festival pratade arrangörerna om en mörk framtid och önskade att byta datum, från skolstartshelgen till början av augusti. Följande åren pågick en ständig dragkamp mellan Stadshusets makt och Musikens makt. Föreningen önskade större budget men fick nöja sig med att byta helg.
Efter tio år har Musikens makt tvingats se sig besegrad av ekonomins makt och det sista halmstrået vek sig då Luleå kommunföretag nekade festivalen bidrag på 350 000 kronor.
Namnet, hämtat från en proggtidskrift, var kanske en förevisning om att kampen mot makthavarna närmast skulle vara konstant.
När festivalen skapades 2010 gjordes den första affischen av musikern Robert Pettersson, vars band Masshysteri senare ställde in sin spelning under festivalens premiärår. Tio år senare fick han i stället möjlighet att avsluta Musikens makt inför helgens största publik, under solonamnet Hurula, som sista akt någonsin på Rådhusscenen.
– Det känns poetiskt på något sätt, säger Robert Hurula.