Dogmen möter verkligheten

Den gamla sextioåttavänstern bestod av sekter som ständigt nybildades i svåröverskådliga splittringar och interna fejder. Dåtiden hade mycket roligt över detta och ritade illustrationer där de olika förkortningarna (Kfml, Mlk, Skp, Mlf, Kfml-r, Rmf) förgrenade sig som yviga släktträd.
Dogmen födde sekten som födde splittringen.
Är detta intressant?
Jo, för i händelserna runt de kortvariga statsråden, de som inte tycks ha någon ände, finns en parallell. Eller snarare, en glödande punkt som är gemensam.
I den punkten stöter dogmen samman med verkligheten. Då exploderar allt och statsråd flyger iväg, mindre stolta över att ha trotsat "statstelevisionen" och dess licens eller något annan frihetligt förhatligt (skatter).
Den första explosion av det slaget jag minns skedde hösten 1970, det var valtid och vänstergruppen Kfml sprängdes i två bitar i en tvist om den rätta taktiken. Dogmen mötte valarbetet och förlorade, men upp sprang någonting ännu renare, Kfml-r. Den obefläckade revolutionens egen Göteborgsvariant.
Timbromänniskornas barnslighet, deras enkla lösningar, gymnasiekunskaperna. Så mycket man känner igen, trotset, de stirrögda förklaringarna.
Inför verklighetens tigande fakta.
En urgammal konflikt som handlar om sättet att uppfatta verkligheten. Är den lika med våra språkliga bilder eller är våra ord bara ett sätt att hantera en evig föränderlighet, ett sätt att hantera vår oförmåga? Dogmen eller grubblet.
Allt går igen och Timbro, som var näringslivets svar på nyvänstern, skulle ha funderat djupare på vad de egentligen bekämpade.
Så hade nog regeringsbildningen blivit lika avrundat elegant som det var tänkt.