Den som iakttar den makabra processionen i Stockholm i oktober 1710 är den 15-årige Pehr Kortman. Denne yngling förde dagbok och den används som källa i vetenskapsjournalisten Magnus Västerbros nya bok, ”Pestens år”. Denna rappt skrivna och väldokumenterade skrift handlar om den sista stora pest som drabbade Stockholm och delar av södra Sverige på 1710-talet.
Karl XII, den enväldige kungen och Guds ställföreträdare i Sverige, dröjde kvar i Turkiet och tycks inte ha bekymrat sig om pesten. Överheten övergav Stockholm. Hovet begav sig skyndsamt till Sala, man tog med sig stora matförråd och 10 000 liter franska och tyska viner. Det kungliga rådet flydde till Arboga
Västerbros omfattande forskning avslöjar att Stockholms medicinska expertis med Urban Hjärne i spetsen inledningsvis vilseledde stadens styrande ämbetsmän. Hjärne förklarade, kanske för att inte väcka folks oro i onödan, att de sjukdomsfall som börjat dyka upp ”verkligen inte är pest”. Västerbro anser att om man snabbt fastställt att pest utbrutit och tillämpat gällande regler om karantän och isolering av sjuka, kunde pestens härjningar ha begränsats
Dåtidens medicinare kände inte till att pestbakterierna spreds från råttor via loppor och löss, utan man trodde att ett gift spreds genom luften. En annan teori gick ut på att smittan spreds från människa till människa. Man tände eldar och rökte tobak för att rena den giftiga luften, allehanda pestpiller användes och man prövade magiska metoder. Det mesta var givetvis verkningslöst. De läkare, som tvingades riskera sina liv för att hjälpa alla sjuka, förde en fruktlös kamp mot den snabbt tilltagande böldpesten.
Likbärare och dödgrävare tvångsrekryterades, nya kyrkogårdar måste iordningställas, och under den hemska månaden oktober blev läget allt värre. Det var svårt för de styrande att registrera alla döda och se till att de fick en anständig begravning. Det var livsfarligt att vistas i huvudstaden under hösten 1710. Cirka 22 000 eller nära 40 procent av stadens befolkning rycktes bort.
Hösten var olyckligtvis mild och först vid jultid kom den efterlängtade vinterkylan, som befriade Stockholm från pesten.
Västerbro refererar också till författaren Sophia Elisabet Brenner. Hon anses vara både Sveriges första kvinnliga poet och första feminist, hon skrev dikter på tyska och latin men gav också ut en samling på svenska 1713, ”Poetiske dikter”.
Hon vågade till och med anklaga Gud för att han straffade sitt svenska folk så hårt:
Finns ingen nåd eller skonsamhet mer?
Vill du ej tänka på
Att du ett folk till spillning ger
Som är ditt arv ändå?
Alla olyckor som hemsökte Sverige sågs av prästerna och den kristna allmänheten som ett Guds straff för folkets synder. Den kände biskopen och psalmisten Jesper Swedberg räknade upp i en av sina skrifter syndastraff som krig, svält, pest och kungens frånvaro, vilka drabbat Sverige de senaste åren, straff som Swedberg väntat skulle inträffa, eftersom svenskarna inte lydde Guds bud och framför allt led av ”en olidlig högfärd”.
Västerbros bok har kulturhistoriskt värde. ”Pestens år” beskriver inte bara sjukdomens förlopp utan ger också en ganska bred skildring av det svenska samhället i början av 1700-talet. Västerbro intresserar sig också för kända författare som skrivit om pest allt från Boccaccios ”Decamerone” till Camus ”Pesten”.