Döden grå och trivial

De flesta mord är lika banala som de är fruktansvärda. Omständigheterna är inte sällan små och torftiga. I det avseendet ljuger den samtida deckarlitteraturen. Där är döden ofta dumt spektakulär, utstuderad och djävulsk. Mera en eftergift åt genrens väl intrampade konventioner än något annat. Det går också att börja i den andra änden. Ambjörn Johanssons M som i Människa handlar om Mijailo Mijailovic och utspelar sig dygnet innan mordet på Anna Lindh. Här är garden sänkt. Saker är sjaskiga och grått triviala. Man tjafsar om lånade hundralappar, kallpratar med taxichauffören, sitter i ett nervöst möte på arbetsförmedlingen. Vansinnet kokar under ytan men hålls hela tiden undertryckt. Nils Poletti, som spelar Micha, drar med små medel fram en svart avgrund ur sin rollkaraktär. Allting pekar mot urladdning. Samtidigt är det som om mordet redan ägt rum, i bakgrunden hörs radiotelegrammet läsas upp: "För en timme sedan överfölls utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm. Hon blev knivskuren av en okänd man." Det är ett stycke gärningsmannapsykologi som lyssnaren får ta del av. Men utan någon anklagande ton. Offrena finns på båda sidor. Det sista dygnet går i slowmotion. Micha försöker få tabletter utskrivna men läkarens namnteckning fattas på receptet. I ett telefonsexsamtal berättar han plötsligt för den kvidande kvinnan på andra sidan luren om hur ensam han känner sig. Ambjörn Johansson väljer att hysa medkänsla med Mijailovic. Inte för hans gärningar, men för den kärlekslöshet de kommit ur.